Laibach – WAT

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Duvander)

[album, Mute / Playground, betyg: -]

För att fira sin 23-åriga historia är äntligen Laibach tillbaka i skivdiskarna efter sju svåra år av tystnad. Från första takt är man dock varse att de slovenska kämparna är tillbaka i god stil. “B Mashina” är pampig som vore den hämtad rakt från Nato-plattan, men uppdaterad med fingertoppskänsla till ett sound som visar att de verkligen hängt med till 2000-talet. Det börjar drömskt och utvecklas till en enormt pampig framtidsvision. Inget kan dock göra lyssnaren beredd på det som kommer sedan. En del har redan hört den, då “Tanz mit Laibach” är albumets första singel. Gruppens ideologi och utspel har alltid varit öppna för tolkning och kritiker har sällan haft långt till antingen hyllning eller sågning. I “Tanz mit Laibach” odlas deras fantastiskt intelligenta och subtila humor till något som ligger nära machoerotisk perfektion. Att det handlar om allmänmänsklig kärlek och förståelse döljs snyggt bakom en mask av aggressiv marschtakt och tyskt brutalbröl som borde få vilket Rammstein-fan som helst att gråta som ett barn. Att det som en bonus kan tolkas som en öm pik till mentala lillebrodern DAFs endimensionella, om än ack så charmiga, raseriutbrott från tidigare i år är också tämligen uppenbart, åtminstone i min helt personliga lilla värld. Att låten kommer spelas på samtliga syntklubbar från riksgränsen till Ystad resten av året är däremot ställt helt utan tvivel.

I ärlighetens namn hämtar sig aldrig riktigt skivan efter “Tanz mit Laibach” och dess enorma energiutsläpp, men det finns ändå gott om höjdpunkter kvar att nämna. “Achtung!” tuggar på i samma Rammstein-anda och “Ende” är enormt electro-läcker och minimal, med Laibach-mått mätt. “Reject or Breed” är en av höjdpunkterna, men den får ni bara tag på om ni inhandlar vinylvarianten av plattan. Farfar Kraftwerk ligger definitivt och spökar i “Hell: Symmetry” och att inspirationskällan i “Satanic versus” heter Trent Reznor är så uppenbart att man lika gärna kan tro att beatsen är samplade rakt av från “Down in it”, men vad gör det när det svänger som det gör?

Vid en första genomlyssning väger “Tanz mit Laibach” otroligt tungt (missa inte videon som ligger med som cd-romspår!), men fullt betyg får WAT även på meriten att den är så varierad och genomkvalitativ att man inte tycks kunna tröttna. Detta är helt enkelt vad som kommer att ses som en av klassikerna från vår tid.