The Donnas – Gold Medal

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Atlantic/ Warner Music, betyg: 0]

När charmtrollen The Donnas nya platta ramlade in blev jag väldigt glad. Det var en skiva jag hade sett fram emot. Jag var snabb att lägga på den. Besvikelsen gav mig en kindsmäll, men den sänkte mig inte. Plattan fick vila några dagar. Tänkte att jag måste ha missat något. Satte på den igen. Käftsmäll så läppen spricker. Det här kan inte vara sant. Spelade Gold Medal flera gånger i hopp om att hitta melodierna, låtarna och det forna svänget. Fick en uppercut rakt på hakspetsen. Började vingla omkring betänkligt. Spottade blod och tänder. Möjlig hjärnskakning. Har The Donnas verkligen tappat gnistan? Lyssnade på annat några dagar medan blåmärkena lade sig och såren läkte. Satte på Gold Medal igen. Poff! En fet höger rakt i trynet. Det är bara att inse fakta: tjejerna har gått bort sig i en förvirrad jakt på lättköpa hits och US-dollars, eller så har de helt enkelt tappat energin. Det känns tråkigt att konstatera men Gold Medal är en ovanligt blek platta för att vara The Donnas. Naturligtvis är den inte helt värdelös. Det finns några melodier som sätter sig, men mer än så här kan man faktiskt begära. Gold Medal låter som en småtrevlig flickgrupp från 60-talet som har svårt att hitta tuffa hooks, seriösa riff och som är livrädda för att framstå som för uppkäftiga, gatusmarta eller provokativa. Så de gör det fisljummet istället. Jag kan bara hoppas att det här är en tillfällig svacka och att tjejerna är tillbaks vid nästa skivsläpp.
Zonk! En slägga rätt i plytet. Pannbenet krossat och näsbenet sprack. Black-out.