Alix – Ground

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Go Down Records, betyg: 0]

Italienska Alix med sångerskan Alice Albertazzi i spetsen har i och med Ground skapat sin fjärde platta. Den är dessutom gruppens debut på det engelska språket och det funkar fint. Låtarna bultas fram och Alices sångröst påminner emellanåt om en kombination av P.J. Harveys och Maggie Bells. (Lyssna på refrängen i titelspåret för den senare referensen). Annars sjunger Alice mestadels avslappnat med relativt mörk och behaglig, lite drömsk eller drogad röst medan Pippo de Palmas gitarrbändande är följsamt och varmt. Gissningsvis har det lyssnats en del till Jimi Hendrix genom åren. Bandet säger sig vara 70-talsinfluerat och jag tvivlar inte en sekund på den saken. Här finns drag av Captain Beefhearts träskblues, den tyska krautrockens tidiga, repetetiva rytmik och den avslappnade coolhet som många av dåtidens hippieband utstrålade. En senare liknelse skulle kunna vara The Kills som närmar sig rockmusiken från ungefär samma avskalade och nakna håll, med med Canned Heats slapphet i utförandet. När slideguran slutligen dyker upp i “Love” är saken klar. Detta är retro, men framfört på ett modernt och kärleksfullt sätt, som gör Ground till den felande länken mellan 1971 och 2005. Alix har låtarna, intensiteten, charmen och energin som den här musiken kräver och jag kan inte göra annat än att älska plattan. Hade samtliga spår varit lika lyckade som “Ground”, “I´ll be gone” och “Fun” så hade Ground fått en femma. Den ligger grymt nära.