Blofly – Hate

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Egenproducerad, betyg: 0]

Först och främst. Bandnamnet är inte felstavat. Den här recensionen handlar inte om funk-och discoporr-kungen Blowfly som man kanske kan tro, utan om hårdrocksbandet Blofly. Allting är alltså som det ska vara.
När första låten rullar igång är det rejält tungt, hårt och fläskigt. Så kommer sången, refrängen och mina tankar går från Sepultura till en sorts brutalmanglande grungemetal med stoner-känsla, minus de psykedeliska inslagen. Blofly gör rätt rak betongrock, vars enda ordentliga variation är att de tio låtarna periodvis blir lugnare och melodiska, för att sedan ösa loss igen, samt att det finns utrymme för ett och annat kortare gitarrsolo.
Jag är inte direkt imponerad av den här nedstämda hörselgångsattacken. Det finns alldeles för många band i dagsläget som rör sig inom ungefär samma genre och egen identitet är en bristvara. Nackdelen är också att musiken aldrig drar igång på allvar och får utlösning. Istället står de här banden och stampar, vilket tråkar ut mig.
Blofly förändrar inget och mig lämnar Hate – och genren som sådan – relativt likgiltig. Fördelen med Blofly är dock att de har en kraftfull sångare som verkligen tar i ifrån tårna när han sjunger och en bastant ljudvägg av instrument. Dessutom gör de grejen bra och relativt ångestbefriad, vilket är ett plus i min bok. Så tar man Blofly för vad de är får de väl godkänt.