Erasure – Union Street

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)

[album, Mute Records, betyg: 0]

Säga vad man vill om Erasure, men dom är knappast förutsägbara nuförtiden. Efter en hel coverplatta kom en helt fantastisk skiva som “lät som förr” och nu tar duon ytterligare en ny vändning och kör akustiskt.

Att Vince Clark, liksom många andra av synthmusikens hjältar, skriver sina elektroniska hits på gitarr är knappast någon nyhet. Men däremot att sticka ut hakan genom att släppa en platta med omarbetat material utan att låta en keyboard ens komma i närheten av inspelning torde vara ganska unikt.

De elva spåren på “Union Street” är med andra ord gammal skåpmat som plockats upp från “The Circus” (1987) och plattor framåt i tiden till “Cowboy” (1997). Men “Union Street” är inte ytterligare en samling med hits, fast i nya skepnader.Nej, istället har duon plockat ut tämligen anonyma utfyllnadsspår från skivorna, varför hela skivan känns lika fräsch som vilken ny Erasure-platta som helst. Fast på gitarr den här gången då.

Såhär i akustisk skepnad måste jag tyvärr erkänna att jag förstår varför Erasure i huvudsak kör med synthar och datorer. Utan den elektroniska dimensionen känns nämligen musiken väldigt klen. Det är lite som kronärtskocka, det verkar vara en rejäl munsbit, men när väl dom ytliga lagren plockats bort är det väldigt lite som blir kvar att sätta tänderna i. Och då blir man besviken.

Ändå har “Union Street” som självklara plats i varje välsorterad Erasure-samling, men samtidigt är den mest en skiva hardcorefansen. Slölyssnarna har däremot inte mycket att hämta här, såvida man inte är motståndare till elektronisk musik. “Union Street” har helt klart potential att bli ett argument för båda sidor i en diskussion om huruvida synthen är ett nödvändigt instrument eller inte i musikaliska sammanhang.