Callisto – Noir

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Fullsteam Records, betyg: 6]

Skymningsatmosfären som präglar finska doombandet Callistos senaste verk känns minst sagt kompakt. De oftast väldigt långa låtarna kryper fram som skadeskjutna djur ur sina hålor, men varelsernas plågade ögon blänker snarare av sorg, vemod och melankoli än av aggressioner och ilska. Det är inga hämndlystna, skarpa rovdjurständer som gnistrar i skogen och vädrar rått kött, utan ett blödande lämmeltåg som vandrar mot sin egen ofrånkomliga undergång. Det var länge sedan en albumtitel passade innehållet så väl som här, men vad jag främst uppskattar är att allt det mörka och ödsliga lyses upp med reflekterande spegelskärvor av vackra melodier. Hade inte den aspekten funnits och hade inte bandet lyckats ge de instrumentala partierna en så mjuk, fin och stämningsfull jazztouch hade nog Noir blivit en rätt trist och meningslös historia. Nu fungerar cd´n rätt bra, periodvis extremt bra, såvida man är på rätt humör. Det sistnämnda är viktigt för musik av den här typen. Är allt frid och fröjd således? Nja, jag upplever att plattan lider av en stor brist och den gör att Noir känns något enformigare än vad som skulle ha behövts. Problemet är nämligen growlsången. Att uppfatta texterna är svårt och growlandet gör bara helheten onödigt grumlig. Med en duktig sångare eller sångerska med ren röst hade den här plattan stigit ytterligare ett par pinnhål. Dock förekommer det inte så mycket vokala insatser, så jag kan leva tämligen nöjd med resultatet.