Depressive Art – Bye Bye Dear Everything

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Wonderland Records, betyg: 8]

Spåret “Dear everything” står ut rejält. Den låter som Tom Jones i Las Vegas under tidigt 70-tal. Med tanke på vilka högkvalitativa låtar det här bandet har plitat ihop för övrigt så betyder det att “Dear everything” är ett mästerverk. Merparten av albumets sånger är kalas. Bandet är kanon och Klas Bohlin med sin mörka röst är den extravaganta tillgång som ger gruppen sin genompersonliga prägel. Jag både startade och avslutade denna lördag med den här plattan. Jag spelade den på två olika anläggningar. Och jag kom fram till att själva inspelningen behöver remastras. Soundet är onödigt burkigt och grötigt, vilket givetvis drar ner helhetsintrycket. Tänk om ljudet vore lika gnistrande klart och snyggt som låtarna, det hade varit suveränt. Audiofilen kommer således att bli besviken, men älskaren av god musik lär liksom undertecknad, hoppa jämfota av glädje. Depressive Art lyckas förena sent 60- och tidigt 70-tal med synthar och en modern indierockkänsla. Resultatet rockar och svänger, men vad jag framförallt uppskattar är att bandet lyckats göra något egensinnigt av influenserna. Melodierna är läckra, groovet oantastligt och variationer i tempo och stil bibehåller helhetskänslan. Man tröttnar helt enkelt inte på Bye Bye Dear Everything. Förutom ljudbilden är detta helt enkelt skitbra och redan nu är förväntningarna på uppföljaren skrämmande höga.