Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Heptown Records, betyg: 6]
Svensk femmannapunk här och det låter rätt mycket sent 70-tal om stuket. Sångaren Papa Franz har till och med en röst som påminner om Joe Strummers. Bandet kör på den melodiösa linjen och är således lätta att ta till sig. Sedan kan man ha olika åsikter om låtarna. Personligen tycker jag att vissa fungerar utmärkt, såsom “Rather be at home”, “1-2-3-4 (I don´t like you)” och blåsförsedda “Next time around” till exempel. En del andra känns komponerade enligt standardmallen för den här typen av musik. Dock framför bandet sina alster med önskad energi, intensitet och spelglädje. The Mockingbirds är inte det vildaste jag har hört och några direkt överraskande grepp tas aldrig. Däremot kan gruppen sin genre och framförandet är tajt och rakt på sak. Jag skulle gärna höra en sylvass sologitarr a´ la Ron Ashton slita sönder gitarrkompen emellanåt, men istället dyker följsamma melodiösa små snuttar upp, vilket gör att det låter snällare än det behövde göra. Å andra sidan funkar Mockingbirds-punken rätt hyfsat ändå. Musiken svänger bra och den är lätt att ta till sig. Det här är kanske inget extremt personligt eller egensinnigt band, men gillar du The Clash, Ramones och dylika grupper så finns det anledning att kolla in plattan. Den har tveklöst sin rättmätiga plats i punksamlingen och kan lätt bidra till att höja stämningen på nästa party.
