(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Needledrop Records, betyg: 5]
Chicago-baserade Quiet Kid krossar på rätt bra vid något enskilt tillfälle på denna, sin tredje fullängdare, men de håller inte igång glöden som de borde. Dessutom spretar bandets rock- och popmusik åt diverse håll och kanter. Det bestående intrycket blir att Quiet Kid gärna vill plöja i det tidiga 70-talets gitarrbaserade fåror, men med en modern alternativrockskänsla intakt. Ibland fungerar det utmärkt och ibland rasar sandslottet ihop fullständigt, vilket gör att plattan känns svajig och ostabil. Dessutom har inte de här killarna någonting som ger dem en egen identitet och risken att förfalla i glömska framöver är överhängande.
Plattan blir såsig och träig lite för ofta för dess eget bästa och jag kommer på mig själv med att tappa koncentrationen och intresset. Kanske beror det på att alltför få låtar har det där lilla extra, kanske på bristande energi i utförandet eller oförmåga att förmedla någonting tillräckligt egensinnigt. Det är svårt att sätta fingret på problemet, då låtar som “Hey Monday”, “All right” och “Tru-fi” trots allt är rätt sköna och väl framförda. Det hade bara fått vara mer av den varan. A Bright White Light växer inte till mer än en okay platta hur mycket jag än lyssnar och således får betyget stanna i mittfåran.