(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
[album, Dead Frog Records, betyg: 6]
I öppningsspåret “Camellia” närmar man sig direkt Eskju Divines storslagna pampighet. Det är stora gester, stor ljudbild, stor röst och stora känslor. I efterföljande, tillika singeln, “Teen Machine” kopplar dom på elektroniken och låter så som Kent skulle ha låtit om dom våga ta steget fullt ut med sina synthar på senaste plattan. Sedan hör vi även tydliga spår av U2, men Jeremiahs eget avtryck är svårare att finna. Och till slut blir det lite väl mycket att stå på en klippavsats i vildmarken och skråla ut sina känslor mot himlen. Men även om intresset falnar när Jeremiah vartefter skivan fortsätter tappar lite stuns och upprepar sig så är denna uppföljare ett rejält kliv framåt med debuten från 2005.