(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Firebox Records, betyg: 6]
Senast jag hörde och skrev om My Shameful var 2006 och det årets platta The Return To Nothing. Sedan dess har det varit tyst om bandet, åtminstone på skivfronten, vilket kan bero på att trummisen Mark Napier har lämnat gruppen och ersatts av kaggeplågare Jürgen Fröhling istället. Men räds icke denna nyordning kära fans, ty My Shameful är fortfarande tunga, dystra och trögflytande som olja på vatten. Musiken är lika svart som det intetsägande omslaget och sången lika avgrundsdjup dödsrosslande som tidigare. Men visst har bandets utvecklats. Framförallt har det ambienta soundet sjunkit ner mot nollpunkten och ersatts med lite snabbare och mer metalliknande låtar. Inte hela tiden, men tämligen ofta. Således känns inte Descend fullt lika monoton som The Return Of Nothing gjorde, men i grund och botten är det samma doom och tunga death här också. Melodierna går givetvis i moll och låtarna är långa som begravningsceremonier. Det svåra med genren är att inte tråka ut lyssnaren och på den punkten har My Shameful lyckats bättre med Descend än vad de gjort med övriga plattor, tycker jag. Gruppen släpper in mer luft, bryter av malandet oftare och tempobytena gör plattan mindre enformig. Priset för detta är att My Shameful förlorat något i atmosfär, men jag tycker att finnarna gjort rätt i att gå vidare. Med starkare låtar kan nästa platta bli en höjdare.