Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Debaser Strand, Stockholm • 12 mar 2026
Courtney Marie Andrews har aldrig riktigt passat in i en snyggt uppmärkt fålla. Med rötterna i Phoenix bär hon med sig den amerikanska folk- och countrytraditionen, men hennes karriär har tagit omvägar via indie- och rockscener – inte minst genom turnéer med Jimmy Eat World. Det hörs. Inte som en kollision, utan som en underström. Något som nog bidrar till att hennes musik aldrig känns tillrättalagd.
På den här turnén spelas hela det senaste albumet från januari, Valentines, från början till slut. Ett djärvt grepp, som funkar.
Öppningen, “Pendulum Swing”, är nästan bedrägligt stillsam. Den smyger igång, försiktigt, som om den inte riktigt vill bli upptäckt. Men så öppnar refrängen upp sig med kraft, och plötsligt står man där, fast i något som växer snabbare än man hunnit förbereda sig på. Det är effektivt, men också talande – Andrews äger en tydlig skicklighet i att låta kontraster skava mot varandra.
“Keeper” har ett diskret stråk av Motown, en oväntad färgton som ger låten ett annat djup. Men här börjar också en svag tendens skymta – arrangemangen är så återhållna att de ibland riskerar att flyta ihop. Det är snyggt, men skulle ibland kunna vara vassare för att öka dynamiken i helheten.
När “Cons and Clowns” landar är det som att hela hennes folk singer-DNA plötsligt ligger blottat på scenkanten. Inget filter, inget skyddsnät. Bara berättelsen och rösten som bär den, med en självklarhet som får andra att framstå som statister i sin egen genre.
Och rösten, ja. Under “Magic Touch” blir den något annat än bara ett verktyg. Den rör sig fritt, dynamiskt, nästan nyckfullt – från viskning till kraft utan att någonsin tappa kontrollen. Det är tekniskt imponerande, men viktigare är att det känns. På riktigt.
“Hangman” bryter av med hårdare gitarrer och trummor, och det är en lättnad. Här får bandet mer syre, mer kropp. Instrumenten blir aktiva medspelare snarare än kuliss, och helheten öppnar upp.
När Valentines spelats klart öppnar hon upp bakåt i katalogen. De äldre låtarna får nytt ljus, men också en viss likriktning.
Extranumret, “May Your Kindness Remain”, är ett självklart kort. Publiken är med direkt, och här märks det att hon släpper något av kontrollen.
Det här är en stark spelning. Man är drabbad av rösten och en americana som bär många kännetecken men inte känns fullt jämförbar med någon av de stora föregångarna. Möjligtvis också en aning för medveten om sin egen precision. Man längtar då och då efter att något ska gå lite mer på tvärs. Att perfektionen ska spricka tillräckligt för att släppa in något oförutsägbart.
