(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)
[album, Blue Note / EMI, betyg: 7]
År 1963 gav tenorsaxofonisten John Coltrane och croonern Johnny Hartman ut en numera klassisk lp – för övrigt en av mina absoluta favoriter – på bolaget Impulse, där de gjorde sammetslena tolkningar av standardlåtar och evergreens. Förra året föreslog entusiasten Kjell Carlsson på EMI att Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson skulle göra en jazzplatta med Coltrane & Hartman som utgångspunkt. Resultatet hamnar någonstans mellan cool jazz och Carlsons brittiska, mer rytmiska mod-influenser från sextiotalet.
Johnny Hartman var egentligen ingen jazzsångare, och det är inte Magnus Carlson heller. Han är som bäst när han får halvsnyfta i de högre registren, som på knarklangarballaden “Sugar Man”. Kompgruppen The Moon Ray Quintet, med namn som Goran Kajfe