Lustans Lakejer – Elixir

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Stranded / Universal, betyg: 7]

Våren 1998 hade jag inte särskilt högt ställda förväntningar på en ny skiva med Lustans Lakejer. Inte för att jag precis låg vaken om nätterna och funderade på vilka trumfkort Johan Kinde skulle dra fram ur smokingmanschetten härnäst. Gruppen, det vill säga Kinde och Tom Wolgers, hade återförenats 1993 och bara mäktat med ett nyinspelat greatest hits-medley producerat av Tommy Ekman, någon turné och en handfull strödda festivalspelningar. Johan Kinde hade inte gett ut något nyskrivet material sedan sin andra soloskiva Valona 1990.

Men när singeln “En natt som denna natt” kom, hajade jag till. Kinde (eller kanske snarare producenten Jan Lundkvist) hade utgått från Lustans Lakejers grunder, som egentligen byggde lika mycket på fransk chanson och svensk trettiotalsschlager som på Japan och Ultravox, och under påverkan av det sena nittiotalets triphop gjort en suggestiv electro-bossanova med tablas. När sedan albumet Åkersberga kom året därpå var det bara titeln som skavde lite, även om jag förstår resonemanget bakom den. “Kylan ligger över hela stan” är så elektroniskt kall att jag känner snön knarra under skosulorna i natten. I “En kvinnokarls död” och “Begär har förgiftat mitt blod” hade de melankoliska tillbakablickar som förr var fiktion blivit verklighet. Texten till “Cynisk”, om främlingsfientlighet och egoism, visade upp ett samhällspatos som vi inte kände igen. Även de mer ytliga låtarna hade en sådan pondus att de inte gick att ifrågasätta.

Men eftersom det hade gått tio år sedan Kindes senaste soloplatta var det inte så konstigt att materialet var fantastiskt, tänkte jag då. På tio år hinner man samla på sig en del. Nu har det gått tio år sedan Åkersberga. Tio år till. Den här gången är mina förväntningar skyhöga. “Skönhet kräver ingen tolkning”, första spåret på Elixir, börjar med en åttiotalssynt som för tankarna till “One Night in Bangkok” ur Chess ovanpå ett italoinfluerat komp. Lyckligtvis är texten mer inspirerad. Jag uppskattar när Kinde kliver ur dandyrollen och med lite distans och kritisk udd observerar det ljuva liv han förr jagade.

Det är märkligt, men trots att Johan Kinde är en av den svenska popmusikens mest originella textförfattare kommer jag alltför ofta på mig själv med att lyssna på texterna lite förstrött, med ena örat. För det mesta färdas han ju bara genom natten, på väg till något dekadent, syndigt möte, eller drabbas av eftertankens kranka blekhet (ett citat som väl bara väntar på att bli stulet till en Lustanslåt) på vägen hem från det, och önskar sig ren, evig kärlek. Det är fullt legitimt att genom anspelningar på gamla texter skapa referenser och kopplingar, precis som Martin Gore och Leonard Cohen gör, men det är lätt att börja gå i cirklar. Jag tror att det kliar lite i pennan på Kinde att göra Uggla rangen stridig som bitchig popsatiriker, vilket han gör ansatser till på “Skönhet kräver ingen tolkning”. Jag vill höra mer.

“En enda kyss” tar vid, med en metallisk postpunkgitarr som knyter an till Lustans Lakejers självbetitlade debutalbum från 1981. Versen har en lite udda rytm med sex stavelser i första versraden och tre i andra, vilket ger en intressant effekt. Stilpoäng för vändningen “forskas ut” i stället för “utforskas” i “Eld och vatten”, en snygg liten vinkning till raderna “kärlek, tro och hopp / var nå’t vi då fann opp” i Zarah Leanders paradnummer “Sång om syrsor” av Jules Sylvain, som Lustans Lakejer spelade in i början av åttiotalet. Även “Förbjuden frukt” har en lite oväntad melodi i versen. LL-nördar kan testa att sjunga “ja, jag återvänder nu / ingen annan, bara du” från “Kylan ligger över hela stan” i stället för “för när vardagen tar vid / kommer frestelsernas tid” i sticket. Men visst, varför inte återvinna en bra melodi?

I “Ung igen” smälter Kinde samman några av Charles Aznavours allra mest nostalgiska texter om sin svunna ungdom. Singlarna “Jag hade slutat drömma om att känna så här” och “Det verkade så viktigt då” (med den där billiga åttiotalssynten igen) framstår vid en jämförelse som de lättviktiga bagateller de säkert också är avsedda att vara. Kitschigt vulgosvulstiga “Fascinerad”, med bolerorytm, stråkar och den där harpslingan som Orup stal från Pet Shop Boys “Being Boring” till sin egen “Stockholm”, får mig att tänka att Kinde egentligen borde satsa hårdare på Melodifestivalen, en känsla som jag får ganska ofta när jag lyssnar på Elixir. Driviga “Tills gryningen skiljer oss åt” lånar halva basgången från “All Stood Still” med Ultravox. Eller kanske lite mer än halva.

Elixir är på gott och ont precis den lyxförpackade pralin jag väntade mig, en mästerlig schlagerpopskiva som satts ihop efter konstens alla regler. Men den borde ha kommit två år efter Åkersberga. Inte tio. Och frågan är om Johan Kinde någonsin kommer att kunna få det erkännande han förtjänar som låtskrivare så länge han håller fast vid en retrosyntfasad som säkert stänger många ute.

Nu ska jag göra något som säkert uppfattas som väldigt drygt och påfluget: vända mig direkt till artisten och tala om vad han ska göra. Överraska mig, Johan. Tolka Aznavour på svenska med ett storband. Sjung i falsett med en fransk houseduo. Be någon laptop-glitchare “fucka upp” dina låtar. Låt någon, vem som helst, rubba dina cirklar. Gör något som ingen väntade sig. Och framför allt: låt det inte ta tio år till.