Sunday , November 24 2024

Einstürzende Neubauten – improvisationer och utomjordisk popmusik

På sitt nya album gör Einstürzende Neubauten utomjordisk popmusik för folk som inte riktigt passar in. Låtarna bygger på konsertimprovisationer och texterna handlar om att ifrågasätta konventionella begrepp och utveckla ett nytt språk. Zero Magazine fick ett intressant samtal med Blixa Bargeld, där bland annat hemgjorda instrument, Västberlins kulturliv och Lisebergs berg-och-dalbanor diskuterades. 

Foto: Thomas Rabsch

Improvisation, som skulle kunna definieras som “konstnärligt skapande i stunden, där det omedvetna spelar en viktig roll och allt är tillåtet”, är ett av de mest kreativa sätten att göra musik. 

Metoden har varit uppskattad genom hela kulturhistorien. Redan Frédéric Chopin, Ludwig van Beethoven och Johann Sebastian Bach var kända som stora improvisatörer. I modern tid har fina låtar som U2:s ”Bad”, Radioheads ”Creep” och R.E.M:s ”Losing My Religion” vuxit fram i samband med jamsessioner. 

Även Berlins främsta ljudkonstnärer, Einstürzende Neubauten, uppskattar det spontana och gränslösa. På sina konserter brukar de musicera fritt mellan låtarna. Dessa övergångar kallar de ”ramper”, en poetisk anspelning på anordningarna som skickar iväg raketer.

Einstürzende Neubautens Europaturné 2022 innehöll många ramper. Det handlade dock inte om fullständigt frijazzande, utan improvisationer med vissa ramar och riktlinjer. 
– Vi vågade inte lämna allt åt slumpen och hoppas på ”gudomlig inspiration” varje kväll, så vi bestämde vem som skulle starta och vilket tempo vi skulle hålla. Ovanpå det hade jag förberett textfragment, som testades på olika ställen, berättar Blixa Bargeld när Zero Magazine når honom via videolänk. 

Improvisationerna spelades in och när Blixa och hans kollegor lyssnade igenom dem märkte de att ett flertal hade potential att vidareutvecklas. 
– Vissa av våra äldre låtar, som ”Letztes Biest (am Himmel)” och ”Alles”, har byggt på ramper, så vi visste att det är ett bra sätt att jobba. Den här gången hade vi ovanligt mycket råmaterial, så vi bestämde oss för att sätta ihop ett helt album utifrån fragmenten. Alla valde ut sina favoriter och vi diskuterade hur de kunde byggas ut och fungera i ett större sammanhang.

Foto: Thomas Rabsch

Blixa Bargeld, N.U. Unruh, Alexander Hacke, Jochen Arbeit och Rudolph Moser bestämde sig slutligen för att ”förädla” ett drygt dussin av de inspelade improvisationerna. Utvecklingen av ramperna till färdiga låtar skedde genom att bandet, på traditionellt manér, ställde sig i studion tillsammans.
– Det är det roligaste och mest inspirerade sättet att jobba, menar Blixa. Att skicka filer till varandra är inte speciellt spännande. Fem män framför en laptop är inte heller precis exalterande. Men vårt gemensamma musicerande skapar dynamik, eftersom alla reagerar på varandra. Om någon spelar lite snabbare följer de andra efter. Om någon spelar högre måste de andra anpassa sig. Det krävs många tagningar för att träffa rätt, men på det här viset blir slutresultatet organiskt och levande. Det är en gammaldags metod och inga kommersiella skivbolag är beredda att lägga så mycket tid eller pengar, men vi är lyckligt lottade att ha lojala lyssnare som stödjer oss så att vi fortfarande kan släppa skivor! 

När Einstürzende Neubauten bildades 1980 var de lika mycket ett performanceprojekt som ett rockband och använde sågklingor, järnkedjor och borrmaskiner i sitt skapande. Under årens lopp tonades ljudexperimenten ner och istället fick vackra stråkar och bluesiga gitarrer större utrymme. På det nya albumet, som fått det fantasiväckande namnet Rampen (Alien Pop Music), kan man ana ekon från det förgångna samtidigt som kvintetten riktar blicken framåt. 
– Vi ser det som att skivan befinner sig i ett ingenmansland mellan det förflutna och framtiden. Folk har alltid velat sätta epitet på oss. ”Industrirock” eller vad det nu kan vara. Jag har aldrig känt mig bekväm med dem. Men vi ser oss gärna som “utomjordisk popmusik”. Pop för människor som inte riktigt passar in. Rampen är musik för ett parallellt och alternativt universum, där andra regler gäller!

Rampen (Alien Pop Music) skulle kunna beskrivas som det mest psykedeliska Einstürzende Neubauten-albumet hittills. Med hypnotiska rytmer och avantgardistiska ljud skapar de suggestiva stämningar i bästa Syd Barrett-anda. 
– Jag växte upp med sinnesvidgande sjuttiotalsband som Pink Floyd, Can och Neu!, berättar Blixa. Kosmisk musik, som stundtals påminde mer om ljudlandskap än strukturerade låtar. Jag såg Can live på sjuttiotalet och det kändes som att bandmedlemmarna hade ett telepatiskt utbyte med varandra. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag tror man kan ana influenser från den upplevelsen på Rampen. Men skivan är också färgad av att Jochen hade byggt hemgjorda kalimbas och elharpor, som tillförde nya nyanser till vårt sound. 

1968 släppte The Beatles en eklektisk dubbelskiva som brukar kallas The White Album. Som respons på deras förra platta, Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som hade ett väldigt utsmyckat fodral, valde Liverpoolkvartetten denna gång ett helt vitt konvolut. Det visar sig att konceptet och estetiken inspirerat Einstürzende Neubauten.
– N.U. Unruh är gigantisk Beatles-fantast och tyckte att vi skulle kalla den nya skivan för Gelb, “det gula albumet”. Nu blev det inte så, men referenserna till Lennon och McCartney är tydliga. Rampen är en dubbelskiva med minimalistisk layout, foton av bandmedlemmarna, en affisch inuti och ett katalognummer på baksidan. Man kan tolka det som en hyllning, men man kan lika gärna skaka på huvudet och skratta. Även om alla inte förstått det, så finns det humor i vad Einstürzende Neubauten gör och i vår parallella värld är vi större än The Beatles, haha!

I dagens digitala era har konstnärliga helhetskoncept och genomtänkta låtföljder tyvärr blivit reliker från förr. Blixa hoppas dock att sanna musikälskare ska ge Rampen den uppmärksamhet plattan förtjänar.
– Albumet kommer bäst till sin rätt på vinyl, eftersom det består av fyra delar. Två skivor med vars två sidor. Det börjar med att vi sneglar tillbaka på våra rötter, men tar därefter ett språng ut i det okända. Del två är mörk och avslutas symboliskt med cyniska ”Everything Will Be Fine”, som anspelar på dagens politiska klimat. Efter det följer en psykedelisk tredjesida med kryptiska låtar som ”Planet Umbra” och till sist summeras allt ihop, både tematiskt och musikaliskt. 

Rampen (Alien Pop Music) inleds med att Blixa deklamerar ”alles schon geschrieben, alles schon gesagt” [”allt är redan skrivet, allt är redan sagt”]. Vi får sedan följa med på en omtumlande resa bland utopiska tankeexperiment, apokalyptiska visioner och filosofier om förändring och förgänglighet.
– Jag bröt benet i vintras och tillbringade därför stora delar av inspelningarna i rullstol. Smärtorna ledde till sömnsvårigheter och gränsen mellan dröm och verklighet suddades nästan ut. På vissa ställen på skivan försöker jag beskriva fenomen som egentligen inte finns. Men den tar även upp mer konkreta ämnen. Jag har, genom personer i min närhet, fått ett ökat intresse för genderfrågor. Ett par låtar på Rampen ifrågasätter biologisk determinism och binärt tänkande. I stora drag kan man säga att albumet söker alternativ till konventionella begrepp och försöker utveckla ett nytt språk.

Foto: Thomas Rabsch

Berlin har varit ett återkommande tema på Einstürzende Neubautens skivor. Även Rampen är färgad av hemstaden. På en låt sjunger Blixa på Berlindialekt och avslutningsspåret, “Gesundbrunnen”, leder tankarna till ett område i den norra delen av metropolen, känt för sin mineralkälla. 
– Folk frågar ibland om Neubauten hade kunnat uppstå på något annat ställe än Västberlin. Det är svårt att svara på, men förmodligen inte. Västberlin var inte Västtyskland, utan en ö omringad av en mur. Där kunde man bo utan pengar i ett ockuperat hus, ägna sig åt konst på heltid och vara precis så excentrisk som man ville.

I sjuttiotalets Västberlin hade idealisterna tappat framtidstron och många levde som om apokalypsen stod för dörren. För unga konstnärer var den dekadenta stämningen allt annat än negativ. Blixas vän Nick Cave menade att metropolen hade ”the most beautiful women, the best drugs and a lot of people who give artists the respect they deserve”. Själv bodde Blixa i samma del av staden som både David Bowie, Iggy Pop och ett par medlemmar i Tangerine Dream.
– Där och då var det inget jag funderade speciellt mycket på, eftersom det var min vardag, men i efterhand har jag förstått att det var en väldigt spännande tid. Bowie och Iggy delade en lägenhet ett par minuter bort, i närheten av ett populärt café och en stor bokhandel. Jag sprang på dem där vid ett par tillfällen. Även Edgar Froese rörde sig i området. En mycket beläst och underhållande man! 

Västberlins unika atmosfär blev tydlig när Einstürzende Neubauten gjorde sina första spelningar utanför hemstaden.
– Vissa av våra tidiga konserter i Västtyskland var fruktansvärda, minns Blixa med en grimas. Vi sågs som ”freaks från Berlin” och blev bombarderade med flaskor av småstadspunkarna. Det var en form av löjlig lokalpatriotism och fotbollschauvinism. Men vi bet ihop och lyckades vinna över folk på vår sida.

Foto: Thomas Rabsch

Med tiden byggde Einstürzende Neubauten upp ett rykte som ett extraordinärt liveband och kan nu titta tillbaka på bejublade spelningar på båda sidor Atlanten. I höst beger de sig ut på en ny turné, där huvudsakligen låtar från den här sidan sekelskiftet kommer att framföras.  
  Vi spelar helst material som har en koppling till alla som står på scen, förklarar Blixa. Ovanpå det går vissa äldre låtar inte längre att spela, eftersom de bygger på hemgjorda instrument som inte finns kvar. Det är dock inte uteslutet att det, trots allt, blir några nostalgiska återblickar…   

Blixa Bargeld har varit en återkommande gäst på våra breddgrader. Nyligen besökte han Malmö för att sjunga i den gränsöverskridande föreställningen Flammenwerfer, som hyllade konstnären Carl Fredrik Hills liv. I september blir det åter Sverige, då Einstürzende Neubauten ska göra två konserter i Stockholm. När Blixa tittar tillbaka på alla spelningar i vårt avlånga land har en viss etsat sig fast lite extra i minnet. Nämligen besöket på Liseberg häromåret. 
– I början av vår karriär spelade vi på smutsiga källarklubbar, där det bokstavligen sprang runt råttor på golven. Vi har, på senare år, också haft nöjet att få uppträda på några av Europas vackraste konserthus. Egentligen spelar inte omgivningen så stor roll. Oavsett var man är, så handlar det om att göra en så bra show som möjligt. Men Liseberg var en annorlunda upplevelse. Jag minns att jag tittade upp på berg-och-dalbanorna och att de skapade intressanta ljud, som nästan passade till vår musik… 

Följ Einstürzende Neubauten här. 

Tack till Fredrik Strage, Khyber Westlund, Stella Bongertz, Joakim Montelius, Richard Hansson, Petter Duvander och Patrick Wanker Larsson!

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

Tangerine Dream – elektroniska legender i ny sättning

När Tangerine Dreams grundare och mastermind, Edgar Froese, lämnade jordelivet 2015 verkade det troligt att …