Presence Of Mind – Humans

Jag vet inte vad Christoffer Lundström, Hannes Ambros och Anders Wallroth har pysslat med sedan Pure gavs ut 2016 mer än att de skaffat sig ett nytt skivbolag, nämligen tyska Infacted Recordings. Presence Of Mind har också – uppenbarligen – skapat en ny platta kallad Humans.

Presence Of Mind har bevarat sina 80-talsinfluenser och samtidigt uppgraderat dem till någonting som låter klart modernt, vilket bör tilltala fans av snygg, melodiös synthpop i alla åldrar. Sången är som alltid hos den här gruppen utmärkt och skivans tio låtar sträcker sig från dansanta grejer som ”Lonely Like Me”, ”The Fall” och ”Taller Than Anyone” till lugnare alster så som ”Surely Not Mine”. Bandet ägnar sig inte åt förnyelse och flippade experiment, utan håller sin musik tämligen traditionell och trogen förmodade förebilder som Depeche Mode, Yazoo, Erasure och kanske Orchestral Manoeuvres In The Dark, vilket man kan tycka vad man vill om. Personligen anser jag att det fungerar alldeles utmärkt eftersom Presence Of Mind inte karbonkopierar någonting från föregångarna. De har istället en rejäl styrka i sin förmåga att skriva förbannat bra melodier och refränger själva, och det händer en hel del i musiken, vilket gör att plattan står pall för åtskilliga lyssningar utan att man tröttnar. Jag uppskattar t.ex. det svooshande ljud som dyker upp i ”Hunting Light”, vilken är ytterligare en låt med riktigt stark refräng. ”I´m Running” som kommer direkt därefter är också en minnesvärd sak som frisätter dopaminet och tillfredsställer hjärnans belöningssystem. Det finns rätt många spår på Humans som lyckas med det konststycket faktiskt, inte minst titelspåret som getts ut som singel. Fler spår här förtjänar f.ö. att bli singlar.