Burg – vägrar leva på gamla meriter

För många svenska synthare är Jouni Ollila fortfarande mest känd för att ha spelat i Pouppée Fabrikk och Mr Jones Machine, band som han lämnade för åratal sedan. Zero gav sig ut på den skånska landsbygden för att fokusera på nuet och framtiden. Där är det Burg, Teleskop, Ulvtharm och MZ.412 som gäller. Möt en rastlös mångsysslare som vet vikten av att välja bort.

Omslaget till Burgs nya album Pendulum Swing är en monokrom, digital teckning av en kvinna med intensiv blick och modifikationer i ansiktet, som antyder att hon är någon sorts cybernetiskt modifierad framtidsvarelse. Skivans innerkonvolut visar en dystopisk storstadssilhuett som hämtad ur en science fiction-film.

När jag hälsar på upphovsmannen Jouni Ollila kunde vi knappt befinna oss längre bort från den värld som hans musik målar upp. Sedan något år tillbaka bor han i ett gårdshus långt ute på den skånska landsbygden, någonstans mellan Klippan och Höör. Inga svävande bilar eller myllrande folkmassor så långt ögat kan nå, bara åkrar, kossor, traktorer och lantligt lugn.
– Om det finns något eskapistiskt i min musik? Nä, inte för min egen del, berättar Jouni medan han sätter igång en kanna kaffe i köket. Men jag tänker väldigt mycket i filmiska scener när jag skapar. Jag är ett stort fan av John Carpenter, både som regissör och musiker, och jobbar nog på ett liknande sätt. Ofta börjar en låtidé med att jag har en idé eller ett tema som jag vill utforska. Grunderna bygger jag i huvudet, ibland under ganska lång tid, innan jag sätter mig ner med syntarna och börjar spela in. Skräck- och science fiction-film, litteratur, populärvetenskapliga nyheter: inspirationen kan komma från många håll.

Musiken på Pendulum Swing är dock inte skapad ute på vischan, utan i en lägenhet i Malmö medan pandemin härjade som värst.
– Det var en mörk tid, precis som för alla andra. Min fru och jag kom knappt utanför dörren. Jag satt hemma och jobbade på distans eller gjorde musik som blev mer melankolisk än vanligt. Det var en produktiv men deprimerande tid. Skivan har varit klar länge, men det tog tid att hitta orken att ge ut den. Det ska bli otroligt skönt att släppa albumet, för det har blockerat mig från att spela in nya Burg-grejer. 

Nya grejer, ja. Genom åren har Jouni medverkat på över hundra releaser med akter som Pouppée Fabrikk, MZ.412, Mr Jones Machine och soloprojektet Ulvtharm. Bara på Burgs Bandcamp har det blivit trettiotre olika släpp sedan premiären med Deep Space Transmissions för snart tio år sedan. Man får  intryck av att Jouni är en person som hela tiden vill gå vidare.
– Jag är väldigt rastlös i mitt skapande, konstaterar han. Hela tiden kommer jag på nya projekt som jag skulle vilja göra, men fyra åt gången är max för att inte kvaliteten ska bli lidande. Med Burg är många av släppen samlingsskivor snarare än album, till exempel när jag har spelat in mer spontana och dansanta grejer på en tvåkanalsbandare live i studion.

Album kallar han de Burg-släpp som har ett genomtänkt tema. The Poveglia Connection (2017) är till exempel väldigt inspirerad av Martin Scorceses thriller “Shutter Island”, som bygger på Dennis Lehanes roman med samma namn, som i sin tur är inspirerades av ett gammalt sjukhus på en ö i Bostons hamn. När Jouni har ett bra tema gillar han att grotta ner sig ordentligt i det. Spelfilmer, dokumentärer, böcker: inspirationen kommer från många källor och brukar mynna ut i en specifik känsla som han vill fånga i musiken. 
– Nu är det några år sedan jag spelade in The Poveglia Connection, så jag har glömt minst hälften av vad musiken handlar om och minns knappt vad spåren heter, men som album sammanfattar skivan alla de upplevelser och tankar jag hade medan jag skapade musiken. Scenerna jag hade i mitt huvud var väldigt mörka och skräckintensiva och det tror jag hörs tydligt.

Samtidigt vill han inte vara övertydlig i sitt berättande.
– Vad jag har att säga är egentligen inte så viktigt, ler Jouni. När jag har släppt en skiva tar jag inte ansvar för innehållet längre, då är det upp till publiken att tolka musiken och bilda sig en egen uppfattning. Det enda jag hoppas är att lyssnaren tar musiken på allvar och lyssnar aktivt från början till slut, i stället för att bakgrundslyssna på en låt här och där i olika spellistor. Att musiken får en chans att leva sitt eget liv i lyssnarens fantasi. Det tycker jag är roligare än att någon sitter och funderar på vilken trummaskin jag har använt. 

Därmed inte sagt att Jouni skulle ha något emot att prata om trummaskiner, tvärtom. Vi går igenom ett vardagsrum med ett vackert gammalt piano, en öppen spis och en imponerande samling single malt-whisky och upp till husets övervåning. Studion, som går under namnet Ollilaboratories, upptar ett stort rum med snedtak och är fullt av trummaskiner, syntar, effektpedaler och kablar. Själva arbetsytan, en klaviaturdel och en rytmavdelning på varsin sida om en dator, är välorganiserad, medan rummets bortre delar påminner om att studion inte är riktigt färdig. Så fort det finns tid ska Jouni bygga ett ordentligt sångbås. Sjungit har han alltid gjort, men på skiva har han helst lämnat över uppgiften till mer självklara vokalister.
– Jag har alltid varit omgiven av personer som sjunger bättre och har starkare scennärvaro. Jämte en kille som Henrik (Nordvargr Björkk, Pouppée Fabrikk, MZ.412), två meter lång och tatuerad som en inkakrigare, blir man bara en grå skugga. När jag gör elektronisk pop sjunger min brorsa Jarmo (Ollila, Teleskop, ex-Daily Planet, La Vogue, Mr Jones Machine) mycket bättre.

Men på nästa album med soloprojektet Ulvtharm (som är Jounis alias i industrigruppen MZ.412) kommer folk att få höra hans röst som aldrig förr.
– Att sjunga kräver mer självförtroende än att spela synt. Nu för tiden kan jag verkligen stå för min insats som vokalist, men det har tagit trettio år att komma dit. Sedan har det också varit en fråga om tålamod. Jag läste en intervju med Thåström, där han sa att det kan ta honom månader att skriva en låttext och den tiden har inte jag. Helst ska det gå på en kvart. Problemet är att texter måste få ta tid, annars blir det lätt nonsens. Jag tror att det är mitt nyfunna intresse för att läsa böcker som har hjälpt mig över tröskeln. Nu går jag hela tiden och skriver ner idéer som inspirerar mig som sångare. Fast det viktigaste med sången är hur den fungerar som ljudobjekt och rytminstrument. Jag är mer intresserad av att tillföra låten något, än av att höra min egen röst.

I Burg får däremot Jounis apparater tala för sig själva. Det har de gjort sedan han flyttade till Malaysia för att bygga upp landets fibernät för drygt tio år sedan och fick starta om sin maskinpark från noll. En samling vintagesyntar värdig ett mindre museum fick nya ägare och Jouni fick betydligt mindre pengar i handen än om han hade sålt samma syntar idag.
– Minimoogen hade jag lite ångest för att sälja. Den fick jag tjugofem tusen för, drygt hälften av vad jag hade fått nu. Men det var ändå skönt att göra sig av med allt. Mest saknar jag min gamla Roland JX3P, det var den synten jag lärde mig ljuddesign på.

Väl på plats i Kuala Lumpur hittade Jouni snart nya syntar att roa sig med. För någon som spelat klaviaturinstrument sedan barnsben och haft olika band och projekt nästan lika länge var det förstås omöjligt att inte shoppa loss i den lokala musikaffären. Ett gäng billiga Korg-syntar blev starten på en ny kreativ fas i livet.
– Tanken var ju att bara spela för mitt eget höga nöjes skull. Jag jammade i sovrummet, hade roligt och var helt nöjd med det, men så spelade jag in en video bara för att det vore kul att ha något att visa upp för mina närmaste kompisar. Sedan hade jag plötsligt en massa följare. Mina mest populära videor har nu över sjuhundratusen visningar på YouTube, helt galet.

Så här i efterhand konstaterar Jouni att han hade extremt mycket tur med sin timing. Han råkade vara en av de allra första som la upp en video med Korgs nyutgåva av den klassiska analogsynten MS-20, som använts av i princip alla tongivande elektronmusiker. MS-20 Mini var ett av de första försöken att återuppliva en eftertraktad vintagesynt till ett rimligt pris och intresset var stort. 
– Den fanns i min lokala butik innan den blev tillgänglig i USA och Europa, så jag var först på bollen. Kommer det en ny synt idag, så finns det ett halvdussin videor från olika synthfluencers ute på YouTube innan synten ens finns i butik. Det är billig marknadsföring. Jag får erbjudanden hela tiden från olika tillverkare om att spela in videor med kommande syntar, men jag har varken den tid eller det intresse som krävs för att göra en bra demonstrationsvideo. Burg hade säkert haft många fler lyssnare om jag hade gjort unboxing-videor åt Korg, men det skulle stjäla tid från skapandet.

Jouni slår på strömmen i studion. Maskinparken lyser upp som ett tivoli när minst ett dussin syntar startar samtidigt. Mysigt blippande slingor, knorrande bas och en taktfast bastrumma fyller rummet. Det låter precis som i de jamsessioner man kan höra på Burgs YouTube-kanal. Jouni rullar fram till den högra studiodelen – den med trummaskiner, ett litet modulärsystem och den oumbärliga MS-20 – och börjar blixtsnabbt bläddra runt bland olika trumbeats, förprogrammerade melodiska sekvenser och stämningsfulla ljudeffekter. Det låter färdigt för inspelning och ser så enkelt ut, som om musiken bara uppstått ur tomma intet.
– Det ligger trettiofem års erfarenhet och väldigt många timmars rattande bakom, säger Jouni. Min kunskap ligger inte i att vara en duktig musiker, utan i att veta hur man använder instrumenten i ett musikaliskt sammanhang. Jag är som en dirigent i en orkester och jobbar mig fram till en helhet som känns bra. Om jag kan lyssna på ett beat länge utan att tröttna, då vet jag att det är bra. Det vi hör nu låter lite platt, tycker jag. Om vi ändrar den här rytmen från åtta till nio steg…

Han gör några snabba tryck på en Elektron Digitakt och får en rad nya ljud att ta plats i musiken.
– …så blir det mycket mer rörelse i låten. Du hör? Mycket roligare att lyssna på! Små förändringar är viktiga att ha i musiken. Det skapar en spänning som kan vara svår att sätta fingret på. Att jag jobbar så fort handlar också om muskelminne. Jag kan de flesta av mina maskiner utan och innan, nästan ingen har en skärm med menyer och de står exakt där de gör av en anledning. Jag kan byta sekvenser och modulera och dona utan att behöva titta. Nya apparater kan göra mig väldigt distraherad, så jag försöker undvika att köpa nya saker.

En liten tom yta den vänstra studiosidan avslöjar att lite rotation är på gång. En Digitone, en behändig FM-synt från svenska Elektron, har fått gå och ska ge plats åt en Lyra-8, en notoriskt svårspelad mojäng från det ryska pionjärföretaget Soma. Lyran kommer att höras mycket på det kommande Ulvtharm-albumet.
– Jag kan göra hundra album med de syntar jag redan har, konstaterar Jouni. Knepet är att veta när man ska använda vad. Det måste finnas luft mellan tonerna. Fördelen med att ha många instrument är att man kan ha många sektioner som slås av och på. Nästan alla mina syntar hörs i nästan alla låtar, fast bara lite grann.

Även om det är själva musiken som är det väsentliga, så ska man inte underskatta teknikens roll i sammanhanget. Interaktionen mellan hårdvara och användare kan vara helt avgörande för vad som skapas.
– Mycket av inspirationen kommer av att ha en fysisk maskin att ratta på, säger Jouni. Jag tolkar användarinterfacet på mitt sätt och använder instrumentet som avsett… eller bryter mot alla regler och intentioner. Korg Volca Keys är till exempel en av mina billigaste men mest använda syntar. Sequencern är inte alls rolig, det pyttelilla klaviaturet tar fyra år att lära sig spela på och utan effekter låter den ganska trist, men den har ändå en speciell karaktär som gör att jag älskar den. Om något saknas i en låt vet jag alltid hur Volca Keys ska passa in. En begagnad Keys kostar sju-åtta hundra kronor, en perfekt start om man vill börja med hårdvarusyntar.

Han glider tillbaka till andra studiohalvan och börjar spela på MS-20:n, med ett otroligt Vangelis/Jarre-mustigt sågtandsljud. Jouni gör ett långsamt filtersvep, mixar in lite mer brus och går ner till en basoktav som nästan får huset att vibrera.
– Det här låter klyschigt, men ljudet i MS-20 är så jäkla krämigt. Det låter inte som om den designats i ett labb av vetenskapsmän i vita rockar, utan snarare i någon rysk krigsbunker. Filtret brusar och det ger en speciell värme och känsla i ljudet. Vrider man upp resonansen, så tappar man inte särskilt mycket botten heller. En perfekt synt till både leads och basar.

Om dansanta Burg-spår börjar med trummor och bas, så uppstår mer melodiska bitar och nästan all filmmusik som Jouni gjort på senare år vid ett klassiskt digitalpiano från Korg. Jouni sätter sig ner och spelar några ackord med ett rent pianoljud utan effekter. Återigen verkar musiken bara rinna fram utan ansträngning, men själv tycker han att han mest fuskar. Han slår på ett Eventide Space-reverb och lite atmosfäriska effekter från pedalerna Catalinbread Csidman och Red Panda Particle och omedelbart uppstår total ambientmagi. De sparsmakade pianotonerna verkar plötsligt tonsätta kosmos oändliga skönhet.
– Som sagt är jag ingen pianist, utan dirigent eller producent. På egen hand låter pianot ganska trist, men med effekter på blir det något helt annat. Ett trick när jag komponerar är att spela in en fras med en looppedal och sedan spela ovanpå den. På så sätt hittar jag snabbt ett tema som fungerar. När jag komponerar soundtrackmusik använder jag färre effekter och fokuserar mer på att hitta rätt pianoljud. Du kan spela en och samma melodi, men skapa helt olika stämning beroende på om du använder ett flygelljud, ett elpiano eller en Wurlitzer. 

Den som vill ha mer tekniksnack rekommenderas Soundcloudpodden Svensk Hushållssynth, där Jouni bidrar under vinjetten Kortklippt. Hittills har Jouni och parhästen Niklas Winde (som ligger bakom Svensk Hushållssynth) betat av ämnen som mixning, livespelningar, arbetsflyt och filtret i Moogs mastodontsynt Matriarch.
– Niklas har fått mig att analysera vad jag håller på med. Sakerna vi pratar om kan kännas självklara för oss, men är kanske aha-upplevelser för andra. Som vikten av att ducka lågbasen, så att den inte bråkar med bastrumman, såna grejer. Det är kul att kunna dela med sig av sina erfarenheter. 

Delade erfarenheter är också vad som hörs på sista spåret på det nya Burg-albumet. “Arriving home”, som kompositionen heter, består uteslutande av ljud som skapats av bandets Patreons. Jouni ville ge sina följare något utöver det vanliga, så han gav dem fria händer att skicka in vilka ljud de ville.
– “Arriving home” var en utmaning att göra, en väldigt rolig sådan. Jag samlade in material under en och en halv månads tid, sedan pusslade jag ihop en låt i datorn. Jag fick inte skapa några ljud själv, däremot klippa, pitcha om och lägga på filter och effekter. Materialet var väldigt varierat, allt från rena syntljud till en snubbe som spelade in hur han gick hemåt längs en gata. Det var därifrån jag fick titeln. 

Jouni lämnade Malaysia i oktober 2019, färdig med sina utlandskontrakt och lyckligt ovetande om hur de närmaste månaderna och åren skulle påverka hans skapande. Han har inte uppträtt live sedan han kom tillbaka till Sverige. I Malaysia var Burg-spelningarna väldigt uppskattade hos den lokala publiken, inte minst för att utbudet av elektronisk livemusik var näst intill obefintligt. 
– Jag kan ha varit den enda personen i Malaysia som spelade min typ av musik live, säger Jouni. Vissa kvällar körde jag back to back med svenska DJ:n Stella Nutella under namnet Stockholm Syndrome, det var väldigt populärt. Kuala Lumpur var en kul stad att spela i, med en bred publik. Vad som krävs för att jag ska spela live med Burg i Sverige? En bra lokal och framför allt gott om tid att hinna repa. Jag sparar nästan aldrig mina låtar som kompletta projekt, så inför ett gig brukar jag tolka om låtarna utifrån vilka instrument jag kan ta med. På sätt och vis gör jag covers på mig själv!

Nu när Pendulum Swing är ute står nästa släpp på tur: en ny ep med elektropoppiga Teleskop, där Jounis storebror Jarmo står för sång och grundläggande låtidéer. Förra sommaren kom debutep:n “One” och nu är ytterligare fyra låtar så gott som klara. Det enda som återstår är att spela in sången. Jouni spelar upp en demoversion av singeln “Violet Dawn”. Den är extremt sparsmakad, med endast sång och stråkmaskin, och bara någon minut lång. Mer behövs inte för att Jouni ska ta på sig producenthatten och bygga en komplett låt.
– Jarmo är hundra procent sångare och låtskrivare, han är inte alls intresserad av syntar och teknik som jag är. Jag kan också skriva syntpop, det gjorde jag i Mr Jones Machine, men då blir det en helt annan känsla i musiken jämfört med om Jarmo skriver. Inte lika magiskt!

Efter Teleskop? Då är det dags för album nummer två med soloprojektet Ulvtharm, där Jouni uttrycker sin mörkaste och mest storslaget filmiska sida som artist. Han letar upp ett spår i datorn och drar igång ett basljud från helvetets djupaste hålor. Det är den omtalade Lyra-synten som ligger bakom ljudet. Låten är lika dramatisk som titeln, “Sinners Will Inherit The Earth”, antyder. 
– Har du sett “Hellraiser 2: Hellbound”? I slutet finns en scen där karaktärerna jagar varandra genom en labyrint. När de kommer till en mer öppen del av labyrinten ser de cenobiternas skapare Leviathan, en jättestor pussellåda som roterar och ger ifrån sig röntgenliknande svarta strålar som kastar inverterade skuggor över Julias och Kristys ansikten. Den här låten gestaltar hur jag tänker mig att den scenen och strålarna skulle kunna låta, som en roterande dödstuta. Eh, vi sänker volymen lite, så vi kan prata med varandra…

Mer sång, mer metal och mer orkestrala partier står också på programmet. Han spelar upp ytterligare ett spår, som närmast påminner om vad den holländske galningen Maurice de Jong gör under namnet Gnaw Their Tongues. Det är ett infernaliskt larm och kräver all ens koncentration.
– Här föreställer jag mig dödens ryttare som spränger fram över himlen. Om det är något inre mörker som vill ut? Nja, det är svårt att sätta fingret på. Ulvtharm är väl mitt sätt att ta tempen på samtiden, fast jag skulle inte vilja säga att det är politiskt. Mer en sorts undergångsstämning som jag kanaliserar genom musik. Eller en sorts skräckfilmsgestaltning av en parallell värld som håller på att gå under. Något sådant. Men jag är inte förbannad på världen, det är jag inte. 

Nä, han ger ett väldigt godmodigt intryck, precis som de flesta som sysslar med riktigt mörk musik. Jouni skrattar.
– Ja, jag springer ju inte omkring på stan och bränner kyrkor eller slaktar getter på tomten. Men jag behöver det här utloppet. Jag är ganska introvert av mig som jag är och skulle förmodligen vara ännu mer inåtvänd utan musiken. Det är skönt att kunna få utlopp för det mörka och göra plats för roligare känslor!

Läs mer om Burg här.
Följ Jounis YouTube-kanal här.

Vi bad avslutningsvis Jouni göra en spellista med några personliga favoriter från sin digra produktion. Lyssna och fascineras nedan: