OMD – English Electric

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, BMG Chrysalis, betyg: 9]

2010 gjorde OMD en mycket efterlängtad comeback med utmärkta albumet History of Modern. Nu, tre år senare, följer de upp skivan med English Electric, en finfin studie i brittisk synthpop, men också bandets tolfte fullängdare. Den här gången är temat teknologi, rymden och kärleken. Andy McCluskey beskriver albumets helhet som “en känsla av förlust, av melankoli, att saker och ting inte har blivit som man velat att de skulle bli, oavsett om det gäller teknologi eller personliga relationer”. Och nog känner man igen stämningarna och vemodet, skönheten och tomheten från forna tiders album. Detsamma gäller bandets ljudbild och sång. Tyckte du om OMD förr så kommer du tycka om dem nu. Inte gör det saken sämre att English Electric är full av sköna låtar som “Kissing the Machine”, som skrevs tillsammans med Kraftwerkmedlemmen Karl Bartos, den science fiction-fyndiga “The Future Will Be Silent”, den kyliga “Metroland” som släpptes som singel för någon vecka sedan, den varmt vackra “Helen of Troy” eller storslagna “Dresden”. Jag skulle kunna räkna upp var och varannan låt här, för i stort sett alla är skitbra, men jag nöjer mig med att konstatera det fascinerande med bandet och nya skivan: nämligen förmågan att låta iskall teknologi och framtidsvisioner samsas med mänsklig värme, kärlek, längtan och själ. Det är där någonstans, i denna kollision av ytterligheter, som OMD gör sig allra, allra bäst. Att man direkt hör att det är OMD och inga andra gör inte saken sämre, och att de är minst lika bra 2013 som de var i början av 80-talet är närmast en bragd. Inte många band/artister kan leva upp till det.