Zero Magazine minns Andrew Fletcher med nostalgiintervju och Basildonguide

Tyvärr har en av Depeche Modes originalmedlemmar lämnat jordelivet. Han var keyboardist, ekonom, spjuver och inte minst limmet som höll ihop bandet när tiderna var svåra. Zero Magazine minns här Andrew Fletcher (1961-2022) genom att bjuda på en nostalgisk retrointervju och en guide till hans hemstad, Basildon. Vila i frid, Andy! 

I går kväll nåddes vi av den sorgliga nyheten.

”Vi är chockerade och fullständigt överväldigade av sorg efter vår vän, familjemedlem och bandkollega Andy ”Fletch” Fletchers för tidiga död”, skrev Depeche Mode på Twitter och fortsatte med hyllningen ”Fletch hade ett hjärta av guld och var alltid där när man behövde stöd, ett bra samtal, ett gott skratt eller en kall öl”.

Vem var då Mr. Fletcher?

Kanske skulle han kunna kallas “Depeche Modes joker”? I D.A. Pennebakers dokumentärfilm, 101, beskriver Andrew själv bandmedlemmarnas olika roller enligt följande: “Martin’s the songwriter, Alan’s the good musician, Dave’s the vocalist, and I bum around.”

Detta uttalande ska dock främst ses som ett exempel på Fletchers humor och självironi. Mer rättvisande skulle vara att ge honom epiteten keyboardist, affärsman, manager, presstalesman och inte minst medlare mellan Martin Gore och Dave Gahan. Hans musikaliska bidrag må ha varit modesta, men för Depeche Mode som helhet har han fyllt en viktig uppgift.

Han var dessutom en kul kille, som gett upphov till ett par anekdoter och myter. När Depeche Mode spelade in sina klassiska åttiotalsalbum i Hansa Tonstudio i Berlin, så blev “Fletch” väldigt förtjust i den varma smörgåsen Toast Hawaii (rostat bröd med skinka, ananas och ost). Han spelade därför in ett (hittills outgivet) soloalbum med tokroliga coverversioner, som döptes till just Toast Hawaii. Men inte nog med det. Ananasmackorna återupplivades i början av 2000-talet, när han startade ett skivbolag som inhyste electrobandet Client.

Andrew Fletcher drev dessutom restaurangen Gascogne i London, älskade fotbollslaget Chelsea FC och var en passionerad schackspelare.

Zero Magazine träffade “Fletch” ett par gånger i olika sammanhang. Låt oss titta lite närmare på det mest intressanta utbytet. Året var 2009 och vi hade fått en intervju med Depeche Mode, som skulle äga rum på ett lyxigt hotell i London.

Första dagen användes dock till att besöka bandets hemstad, Basildon, i djupaste Essex. ”Bas” levde upp till sitt rykte och var verkligen en tråkig håla. Men häri låg också det intressanta, som inspirerade ett annorlunda resereportage.

Så kom då den stora dagen. Martin Gore öppnade dörren till intervjurummet, log med extremt vita tänder och omgav sig med en aura av exklusiv after shave. Som en fascinerande kontrast till all denna fräschhet var fingernaglarna svartmålade. Vilket naturligtvis kändes klockrent. Martin Gore ska helt enkelt ha svart nagellack!

Även sorgligt hädangångne Andrew Fletcher, som alltid gett intryck av att vara bandets spjuver, presenterade sig färgstarkt. Han synade nämligen artikelförfattaren uppifrån och ner, konstaterade att jag var ”a tall man…” (1,90 i strumplästen) innan han, med ett snett leende, självsäkert fortsatte ”…but I think I’m taller.”

Sigmund Freud hade förmodligen haft ett och annat att säga om Fletchers öppningskommentar. Ebba von Sydow hade, i sin tur, förmodligen haft ett och annat att påpeka om Martins nagelprakt. Själv kände jag mig bara väldigt nöjd. De båda Basildonherrarna såg inte bara ut som på de klassiska bandbilderna från åttio- och nittiotalet. De uppträdde dessutom precis som jag förväntade mig. Det kändes nästan som att träffa två gamla vänner…

Intervjun koncentrerade sig starkt på Sounds of the Universe och nördade ner sig i inspelningsdetaljer och olika låtars budskap. Den biten har dock trimmats ner rejält här, eftersom temat för dagen är Andrew Fletcher. Den “remixade” och nedkortade versionen nedan försöker istället lyfta fram “Fletchs” humor och bjuda på några roliga historier.

Zero Magazine minns Mr. Fletcher som en skön lirare och en jordnära man, som fyllde en annorlunda men likväl viktig funktion i Depeche Mode. Vila i frid, Andy, och tack för allt! När Zero fick en exklusiv intervju med Depeche Mode i London diskuterades allt från analoga ARP-syntar till amerikansk träskblues. Trions nya album, Sounds of the Universe, är i vanlig ordning ett steg i en ny riktning. Enligt Martin Gore och Andrew Fletcher är nyckeln till framgång mångsidighet och att aldrig bli förutsägbara.

Det är en kall vårförmiddag i London och Zeros utsände befinner sig på ett femstjärnigt hotell i närheten av Green Park. Det har onekligen sin charm att frottera sig med de rika och vackra. När piccolon håller upp dörren till den viktorianskt inredda lobbyn och välkomnar mig med ett artigt ”Good morning, sir” hade livet kunnat vara sämre.

Handlar det om en ”avkopplande weekend i ståndsmässig miljö”? Nej, tyvärr inte, men verkligheten är inte så dålig den heller. Jag väntar nämligen på audiens hos två herrar från Basildon.

Efter en lyxig kopp te framför den öppna brasan blir jag ombedd att följa med till en avskilt belägen korridor. Genom dörren på höger sida hör jag en man tala högt på transatlantisk engelska och förstår att det faktiskt är självaste Dave Gahan som håller låda. Jag hinner dock inte tjuvlyssna speciellt mycket, eftersom dörren på vänster sida öppnas och plötsligt står jag ansikte mot ansikte med Martin Gore och Andrew Fletcher.

Mr. Gore och Mr. Fletcher behöver förmodligen inga närmare presentationer. Tillsammans med tidigare nämnde Gahan har de skrivit musikhistoria och inspirerat tiotusentals andra artister. Men inte nog med det. Depeche Mode har även lyckats nå ut till mainstreampubliken och sälja drygt 100 miljoner album. Med möjligt undantag av U2 och R.E.M finns det inga andra ”alternativband” som ens är i närheten av att spela i samma liga.

”Kom in”, säger Martin Gore och bjuder på ett leende som man kan spegla sig i. Han är aningen kortare än jag väntat mig och bär svarta byxor, röd t-shirt och midjekort skinnjacka. När jag skakar hand med honom lägger jag märke till att naglarna, i gammal god stil, är svartmålade. Andrew ”Fletch” Fletcher är desto resligare och skulle mycket väl kunna mäta 1,95 i sina välputsade skor. Han är snyggt men föga uppseendeväckande klädd i designerjeans och grå tröja.

Det slår mig snabbt att Martin och Andrew är mycket samspelta. De båda barndomsvännerna fyller i varandras meningar med samma precision som Kalle Ankas brorsöner. Samtidigt har de väldigt olika personligheter. Martin ger ett eftertänksamt och reserverat intryck, medan Andrew är spontan och har glimten i ögat.

Det är följaktligen ”Fletch” som svarar först när jag frågar hur inspelningarna av trions nya album, Sounds of the Universe, förlöpte.
– Allt gick förvånansvärt smärtfritt, berättar han. I vanliga fall brukar vi råka i luven på varandra redan efter ett par dagar, men den här gången var vi nästan kusligt överens. Jag minns faktiskt inte att vi bråkade en enda gång…
– Fast det gjorde vi, rättar Martin med ett flin. Men jag håller med om att stämningen var bättre än på många år. Mot slutet började jag nästan känna mig paranoid, eftersom allt flöt på så bra, haha.
– Jag tror vi har blivit bättre på att samarbeta, filosoferar ”Fletch”. Tidigare hade vi problem med att starka viljor drog åt olika håll.
– Dave och jag har hittat varandra igen, förtydligar Martin. Det har funnits perioder när vi suttit i varsin liten bubbla och jobbat parallellt, vilket lett till en massa missförstånd. Nu har vi lärt oss kommunicera rakare. Det har inte bara ökat effektiviteten, utan har dessutom gjort studioarbetet mycket roligare. Under många tidigare inspelningar har vår relation varit rent kollegial. Vi har utfört våra arbetsuppgifter och sedan gått hem för dagen. Den här gången umgicks vi på ett helt annat sätt. Efter ett pass i studion brukade vi gå ut och käka något gott tillsammans.

Att trion hade det trevligt under studioarbetet framgår tydligt när man tittar på Andrew Fletchers egenhändigt filmade lägesrapporter på den officiella hemsidan. Man får se britterna skratta gott och bjuda på många practical jokes.
– Förutom att uppdatera fansen om albumets fortskridande, var en tanke med filmsnuttarna att visa en annan sida av Depeche Mode, förklarar ”Fletch”. Vi är väldigt trötta på klichébilden av oss som ”the kings of gloom”.

Sounds of the Universe består av tretton låtar, varav tre kommer från Dave Gahans penna.
– Dave har verkligen utvecklats som låtskrivare de senaste åren, berömmer Martin. Han har hittat en egen stil och det har lyft hans självförtroende rejält. Det märks att han mår bra av att få utlopp för sin kreativitet.
– Dessutom har det varit ett lyft för Depeche Mode, fortsätter Andrew. Dave är mycket mer engagerad i bandet nu.

När jag frågar ”Fletch” om han kan höra skillnad på Daves och Martins demolåtar, blir responsen klassisk brittisk humor.
– Ja, Daves röst är mycket mörkare, svarar han med gravallvarlig stämma, vilket får Martin att vika sig dubbel av skratt.

När Martin torkat tårarna ur ögonen, ger han sin syn på låtskrivarprocessen.
– Vi jobbar på ganska olika sätt, Dave och jag. För mig handlar det om att ”lägga pussel”. Mina låtar brukar gå igenom många faser med olika tempon och arrangemang innan jag är nöjd med dem. Dave skriver mer intuitivt. Han följer sin instinkt och verkar hela tiden ha siktet inställt mot ett bestämt mål. Men lustigt nog låter slutresultaten ganska lika. Vi befinner oss helt klart på samma våglängd!

Precis som praktiskt taget alla andra Depeche Mode-album innebär Sounds of the Universe ett steg i en ny riktning. Man kan dock se kopplingar till deras tidigare produktion. Martin och Andrew ler roat när jag beskriver albumet som ”en snygg mix av Violator, Exciter och Playing the Angel”.
– Hm, den kombinationen har jag faktiskt inte hört tidigare, flinar ”Fletch”. Men det låter bra. Du skulle kunna skriva våra pr-texter.
– Nja, jag vet inte riktigt, invänder Martin efter att ha suttit tyst ett ögonblick. Skivan är uppbyggd lite som Violator och soundet är kanske inte helt olikt det på Playing the Angel, men Sounds of the Universe har en mer analog känsla än Exciter. Under inspelningarna köpte jag en massa klassiska Moog- och ARP-syntar som färgade ljudbilden.
– Nästan varje dag låg ett paket med retroelektronik utanför studiodörren, försäkrar Andrew.
– Ja, det kändes lite som julafton varje gång brevbäraren ringde på, myser Martin. Vissa av maskinerna hade jag faktiskt ägt tidigare, men dumt nog sålt undan. Det blev många kära återseenden.

Det är dock inte bara Gary Numans och Klaus Schulzes andar som vakar över Sounds of the Universe. Många spår har en varm och bluesig känsla.
– Brukar inte Dave beskriva vår musik just som ”elektronisk blues”? funderar Martin när jag drar paralleller till de amerikanska träskmarkerna.
– Jo, det låter bekant, nickar ”Fletch”.
– Hursomhelst har vi alltid fascinerats av svärtan hos Muddy Waters och Leadbelly, så bluesen finns absolut med i bakgrunden, fortsätter Martin. Men Sounds of the Universe är ett mishmash av idéer, så man kan nog hitta influenser från alla musikstilar som intresserar oss: glamrock, indie, electro, techno… och en massa andra mer eller mindre underliga saker.
– Martin har en ganska annorlunda skivsamling, antyder ”Fletch” med ett snett leende.

Gore bryr sig inte om sin kollegas skämtsamma gliring utan utvecklar istället resonemanget.
– Albumets mångsidighet, tillsammans med en stor portion självironi, är anledningen till att vi döpte det till Sounds of the Universe. Det är, precis som Music for the Masses, en både storhetsvansinnig och fyndig titel som folk kan tolka som de vill.

Som förstasingel släpptes ”Wrong”, en ganska annorlunda låt med ett hårt, lätt r ’n’ b-influerat electrobeat.
– Det var kanske inte en självklar singellåt, men vi ville göra något oväntat, förklarar Andrew. Vi funderade på att släppa ”In Sympathy” istället, men på något sätt lät den för mycket ”klassisk Depeche”. Vi vill till varje pris undvika att bli förutsägbara. Det är det värsta som kan hända ett band. Den dagen vi märker att vi bara upprepar oss, lägger vi av.

Vi börjar därefter prata om bandets hängivna fans och Martin berättar om en märklig present en ung man förärade honom.
– En kille gav mig en ”Depeche Mode-bibel”, som han hade gjort. Den liknade en vanlig bibel, men när man öppnade den hittade man inte Gamla och Nya Testamentet, utan fyra evangelier: Daves, Martins, Alans och Andrews. Varje evangelium innehöll vördnadsfulla texter om våra liv och ikonliknande bilder. Det märktes att han hade lagt otroligt mycket tid på den. Jag blev helt förstummad och kunde inte få ur mig något bättre än ”tack”. Men bibeln har jag självklart kvar hemma i en låda.

Depeche Mode är dessutom ett av få band som har fått en bar uppkallad efter sig. Det visar sig att killarna faktiskt har besökt den beryktade inrättningen i Tallinn.
– Det var dagen efter en konsert och vi var sugna på en öl, minns ”Fletch”. Så någon av oss kläckte den lysande idén att vi skulle gå till ”vår pub”. Vi hade läst om den i en tidning och tyckte att det skulle vara kul att titta förbi. Så helt plötsligt stod vi där, fullständigt oanmälda. Du skulle ha sett barkillens min, haha. Jag trodde att han skulle få ett slaganfall. De första tio minuterna var stämningen underlig, eftersom de andra gästerna behandlade oss som rymdvarelser, men efter ett tag slappnade folk av och vi hade det riktigt trevligt. Ölet var gott, men jag tror inte att det någonsin blir min stampub. Av någon anledning kände jag mig lite uttittad…

Tiden flyger när man har roligt, och i synnerhet när man talar med två humoristiska och sympatiska elektropoplegender. Efter att ha testat Martins tyskkunskaper (jodå, den före detta Berlinbon kan fortfarande citera Brecht) och frågat Andrew hur hans diskjockande går (”bättre och bättre, men jag får aldrig spela så mycket sjuttiotalsdisco som jag vill”) måste jag tyvärr tacka för mig och bege mig ut i Londonvimlet igen.

Basildon – ett besök i hålan som gett musikvärlden så mycket. 

 I ett Internetforum beskrivs Basildon som rätt ställe att resa till om man ”vill ragga upp en rökande tonårsmamma” eller ”få tänderna utslagna av en illaluktande huligan”. Martin Gores känslor för uppväxtorten är inte mycket varmare: ”I really hated it and wanted to get out as quickly as I could”. Men hur illa kan det egentligen vara? Zero beslutade sig för att utforska sovstaden som fostrat så många elektropopgenier.

Det är inte speciellt svårt att ta sig till Basildon. Från Fenchurch Street i östra London tar det inte mer än fyrtiofem minuter med tåg. Resan i sig är trevlig. Efter att ha passerat Londonstadsdelar som Dagenham och Havering tuffar vi in i det gröna, pastorala Essex. Höghusen försvinner i horisonten och lämnar plats för åkermark och bondgårdar. Med ett brett leende stiger jag av i Basildon. Efter tidigare äventyr i Berlin, Düsseldorf och Detroit ser jag verkligen fram emot att ta tempen på ”den elektroniska musikens fjärde huvudstad”.

Basildon byggdes i början av femtiotalet för att möta bostadsbristen i efterkrigstidens England. Ambitionen var att skapa en vacker och självförsörjande satellitstad mellan London och östkusten. Tyvärr uppfylldes inte samhällsplanerarnas visioner om en idyllisk ”new town”. När jag traskar runt i stadskärnan får jag känslan av att befinna mig i en arkitektonisk mardröm. Husen är byggda av rå, obehandlad betong (en stil som passande nog brukar kallas ”brutalism”) och ser allt annat än inbjudande ut.

Nåväl, jag lämnar betongöknen för att göra lite musiksightseeing. Efter att ha riskerat livet i ett par trafikkorsningar (de har en ful ovana att köra på fel sida av vägen i det här landet) når jag djupaste Basildon. Här ändrar sovstaden karaktär och förvandlas till en oändlig rad av tegelhus. Nästan alla är bruna och två våningar höga.

Det är inte helt lätt att hitta kvarteret där Martin Gore och Vince Clarke växte upp. Ett flertal gånger går jag vilse i labyrinten och är nära att ge upp. Efter en halvtimmes irrande lyckas jag dock finna Martins gamla gata, Shepeshall. Det visar sig att den gudabenådade låtskrivaren är uppvuxen i en väldigt intetsägande radhuslänga.

Det enda som fångar mitt intresse i denna del av Basildon är de många kyrkorna. Det är högst troligt att dessa bidrog till Martins fascination för religion och, i en förlängning, inspirerade låtar som ”Blasphemous Rumours”, ”Sacred” och ”Judas”.

Jag lämnar ”elektropopkvarteret” och promenerar till andra änden av staden. Efter en dryg halvtimme når jag mitt mål: Bonnygate, den stillsamma lilla gatan där Dave Gahan växte upp. När jag står och fotograferar hör jag plötsligt en ung röst fråga ”Excuse me, what are you doing?” Två fotbollsspelande killar i de yngre tonåren undrar (med all rätt) varför jag andaktsfullt tar bilder på vägskylten utanför deras hem.

När jag berättar att jag är en svensk journalist som kommit för att titta på Dave Gahans uppväxthus möts jag av förvånade miner. ”Dave Gahan, vem är det?” frågar den ene killen. När jag nämner Depeche Mode lyser han upp: ”Det är en gammal musikgrupp, ungefär som Queen, eller hur?”

Istället för att föreläsa om skillnaden mellan synthesizerbaserad pop och symfonisk rock, nickar jag instämmande och upplyser honom om att han faktiskt bor i sångarens gamla grannhus. ”Coolt, det måste jag berätta för min mamma”, ler han.

Upplivad av denna gulliga historia traskar jag tillbaka till järnvägsstationen. Längs vägen ser jag två rökande tonårsmammor, som sitter på en bänk och skvallrar. Jag lyckas dock undvika de illaluktande huliganerna och kommer hem till London helskinnad.

Nostalgistunden är över och Depeche Modes framtid känns tyvärr osäker i dagsläget. Men oavsett vad som händer, så har vi kvar deras fantastiska skivkatalog. Lyssna, njut och minns Andrew Fletcher!