(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Continental Song City 1099 / Hemifrån, betyg: 9]
Den brittiska duon My Darling Clementine består av det gifta paret Michael Weston King och Lou Dalgleish. Deras debutalbum kom 2011 och fullkomligt slog undan benen på mig. Detsamma kan sägas om The Reconciliation. Albumet är en fulltfjädrad uppföljare på alla sätt, och visar att första skivan inte bara var nybörjartur. Paret gör utsökt retrocountry, som tagen direkt från sent 60- och tidigt 70-tal. På den tiden lät det så här i Nashville, vilket kan vara svårt att tro idag, då man får söka sig till Texas för att få ny musik i stil som denna. Både Michael och Lou sjunger och de skriver nästan alla sina låtar själva. Undantaget här är “I can´t live with you (when you can´t live with yourself)” som Ronnie Self plitat ihop. I inledande “Unhappily ever after” medverkar för övrigt legendariske Kinky Friedman som gästsångare! Men framförallt är detta My Darling Clementines album, och det är fullkomligt utsökt med smarta låtar som “No matter what Tammy said (I won´t stand by him)” som bara de till fullo insatta kan förstå, eller sköna titlar som honky tonk-svängiga “Leave the good book on the shelf”, “The gospel according to George” och “Let´s be unhappy”. Förutom countryn vill jag även nämna den 60-talistiska, mycket lyckade soulballaden “Our race is run” och avslutande icke-julsången “Miracle Mabel”. Musiken här är retro, omslaget är retro, ja till och med instrumenten som spelas. I konvolutet klargör man vilka år dessa skapats, som t.ex. “Gitarr: 1962 Gibson 120T” och “1963 Silvertone”… Ska det vara äkta så ska det!