Emmabodafestivalen (Mjuk i mössan) – Pop och myspys

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Hultsfred är störst och viktigast, Arvika svartast och mest udda, men det är på Emmaboda man hittar den nya svenska popen innan den ens själv förstått sin storhet.

Den har kallats Sveriges mysigaste festival, och det ligger sannerligen något i det uttrycket. Vid entrén sitter arrangörerna i fåtöljer och kollar armbanden. Det finns inget backstageområde och scenerna ligger på samma område som campingen, vilket innebär att stressdrickandet som blir till exempel på Hultsfredsfestivalen undviks. Istället kan man sitta och mysa utanför tältet och ändå ha full koll på vad som händer på scenen.
Men framförallt handlar Mjuk i mössan (årets namn på Emmabodafestivalen) om ny och bra popmusik. Bara den inledande torsdagen kan ge ett inbitet popsnöre hjärtflimmer av lycka.
Själv anländer jag klockan 14.00, lagom till att festivalens första band The Wilson Hospital, går på stora scenen “Ängen” (som heter så för att den ligger på en äng). Bandet släppte sin debutskiva i vintras men uppmärksammades inte ett dugg i media. Den enda intervju jag läst med The Wilson Hospital är den jag själv gjorde för Östgöta Correspondenten.
Antalet spelningar har också varit få, för att inte säga obefintligt, men efter en hel sommars jagande får jag till slut höra hitsingeln och den lysande låten “Call me A.S.A.P”.
Efter sista tonen är det bara att rusa bort till scenen Skogen (som heter så för att den ligger i skogen), där Florence Valentin börjat spela. Jag har sett gruppen ett antal gånger i år (bla i Hultsfred, Åtvidaberg och Linköping) och tycker inte att de gör någon av sina bättre spelningar, även om energin och glädjen finns där precis som vanligt. Efteråt säger sångaren Love Antell att det var ett ganska bra gig men att han var lite feg och inte vågade gå på riktigt så mycket som han hade velat.
Hela torsdagen är en orgie i spännande band, även om inte infriar förväntningarna. Whyte Seeds lever inte riktigt upp till hypen och Teenage Idols bekräftar bara uppfattningen jag hade innan: att det inte räcker att klä sig i skinnjackor och spela skitig rock när man både saknar låtar och personlighet.
Inte heller La Masa övertygar. Gruppen låter och ser ut som ett överårigt Hardy Nilsson som tappat all finess vad gäller text och sångmelodier
Skånska instrumentalsurfbandet Langhorns har varit personliga favoriter i flera år nu, men det är länge sedan jag såg bandet uppträda. Gruppen är kanske inte världens bästa live-akt, eftersom det handlar om intrumentalmusik, men låtarna är ruggigt sköna och gamla Sinners-gitarristen Michael Sellers är grymt cool i sin Hawaii-skjorta.
Senare på kvällen gör Christian Kjellvander och Her Majesty två starka konserter, och jag känner mig stolt över att ha klarat av så många band på en och samma dag. Nu kan man ta det lugnt resten av tiden. Förutom Bad Cash Quartet och Franke på lördagskvällen är det inget mer jag “måste” se.
Men så köper jag nya numret av Ettnollett vid deras frukostpoptält och inser att jag håller på att missa en massa spännande saker. Monkeystrikes är Cecilia Nordlund från Souls nya band, The Legends är Johan från Club 8:s sidoprojekt och Speedmarket Avenue kommer från min grannstad Norrköping.
Och exakt där har ni hela grejen med Emmaboda – det är där man upptäcker den nya bra popen.