Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
Arvikafestivalens andra dag avslutades med två präktiga publikmagneter; först Brittiska Faithless på Vintergatan och därefter den fransk-brittiska konstellationen Fixmer-McCarthy på Apollo.
Faithless skulle man kunna beskriva som ett sorts crossoverband. Dom har sin givna plats i danssammanhang, men har även lyckats vinna mainstreampublikens hjärtan. Med en sådan bred bas av fans är det självklart att dom tar plats på den stora scenen Vintergatan. Och publiken strömmar till och det är redan från början bäddat för succé. Men jag tycker att den uteblir. Orsakerna kan vara flera, men jag tror det till stor del beror på Faithless ganska egna stil. Många av deras låtar känns tämligen stillastående då dom till stor del kretsar kring Maxi Jazz´s texter. För de entusiasterna innebär säkert inte detta några problem, men för massan som snappat upp en låt här och en där, blir stora delar av konserten enbart trevlig. Knappast succé. Ändå tänder det till ibland, det blixtrar till och publiken exploderar. Detta sker exempelvis i hits som “Insomnia” och “God Is A DJ”. Låtarnas uppbyggnad skapar ett sorts tryck hos publiken som sedan, när gränsen i det närmaste är nådd, befrias genom någon genialiskt katchig slinga som direkt sätter sig i centrala nervsystemet. Men detta sker alltså bara vid enstaka tillfällen. Däremellan blir det transportsträcka. Fast det kanske är av säkerhetsskäl, för annars kanske det skulle finnas risk för att publiken helt enkelt skulle kollapsa av överslag. Death by music. Och det kanske inte skulle betala sig i längden.
Efter Faithless var det bara att flytta sig en bit till vänster, och placera sig under Apollos tak. På scen dyker Terence Fixmer upp, ställer sig bakom sin utrustning och börjar skruva och trixa på apparaterna. Ur högtalarna vräks stenhård, monoton musik som direkt tilltalar de primitiva delarna av ens själ. Aggressivt och ursinnigt på gränsen till vansinne. Så finns han där, legendariske Douglas McCarthy, och börjar leverera gamla Nitzer Ebb låtar varvat med helt nya kompositioner som är resultatet av samarbetet med Fixmer. Och det är inget snack om ifall publiken är med på noterna. Inte ens nakendansen som plötsligt upptog halva scenen fick de mest hängivna att släppa McCarthy med blicken. Efter att ha manglats mot staketet ett tag drog jag mig bakåt och anslöt mig till den del av publiken som hade dansgolv till spelningen.
Många var det som efteråt påpekade att detta var festivalens happening. Och fastän inte alla höll med så var man ändå ense om att varje kväll avslutades med legender. Så skall en festival se ut!
Missa inte intervjun med Douglas McCarthy i senaste numret av Zero, som även innehåller en intervju med Bon Harris.
