Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jonaz Björk)
Festivalen avslutande dag erbjöd mycket bra musik. Två av höjdpunkterna var legendariska Lustans Lakejer samt belgiska electropunkiga Vive La Féte.
Det har varit lite av en trend dom senaste åren med gamla “avslutade” band som väckts till liv och återuppstått under en kort, ofta fiaskobetonad, period. Och nog kraxade olyckskorparna högt när Lustans Lakejer släppte en ny platta för fem år sedan. Med det visade sig snart att deras farutsägelser kom på skam. Där andra artisters försök till återupplivning misslyckats, lyckades Johan Kinde, nämligen både att hitta en ny publik men också att vaska fram den gamla.
På Arvika, där Kinde med band uppträdde på Vintergatan, hade det samlats en anseende mängd folk framför scenen, och den som sökte sittplats i gräsbacken fick leta en god stund. Många var där således, men ändå blev det inte riktigt den fest som man kunde förvänta sig. Problemet låg inte hos Lustans, dom körde på med en strålande hitkavalkad där gamla örhängen blivit snyggt uppfräschade. En suveränt cool Kinde, som drack vatten ur glas på fot, gjorde dom rätta rytmiska rörelserna och bjöd på ganska avskalat och intressant mellansnack. Inga överraskningar med andra ord, men inte heller några besvikelser.
Nä, problemet bestod nog av helt andra delar. Dels kändes det lite konstigt att se detta självklara nattklubbsband spela klockan fyra en solig eftermiddag på en stor utomhusscen. Den intima och personliga kontakt som Kinde brukar ha med sin publik var näst intill omöjlig att etablera utifrån dom förutsättningarna. Dels var publiken en annan än den trogna skara som glatt betalar biljett enbart för att se Lustans på någon klubb. Givetvis fanns dessa entusiaster i publiken framför scen, men dom var alltför uppblandade med gänget som gick dit av nyfikenhet för att den självklara stämningen skulle infinna sig. Det var först när diamanter som extranummer revs av som det till slut tände till på riktigt.
Det här sätter fokus på ett problem och en fara med festivaler. Lustans Lakejer som har massor av hits och ytterligare lika många strålande låtar som LP-spår och B-sidor, blir helt orättvist reducerat till ett one-hit-wonder-band. Festivaler är ju samlingsplats för musikintresserade, men det innebär ju inte att alla kan alla låtar med alla artister. Istället känner man igen ett artistnamn, går dit för att lyssna lite och helst få höra något man känner igen. Med explosionen av vulgära samlingsskivor lyfter skivindustrin fram ett fåtal låtar som till slut tenderar att bli detsamma som artisten. Lustans Lakejer är med andra ord Diamanter, punkt slut. Man fick alltså känslan att hade Kinde börjat med Diamanter så hade publiken därefter reducerats till hälften. Det hade ju förvisso varit trist att se en massa folk gå därifrån, men å andra sidan skulle de riktiga fansen stannat kvar och röjt bättre än vad som nu var.
Ett av de allra sista banden som spelade på festivalen var belgiska Vive La Féte. Duon, som består av blygsamme rock’n’roll snubben Danny Mommens och mäktiga Els Pynoo, levererade precis som väntat den enda brutala synth-rock-club-body vågen efter den andra. Els röjde runt som värsta Trash-Barbie med Danny stod lite mer i bakgrunden. Kompbandet fanns givetvis där, men blev naturligtvis osynliga i skuggan av den korta silverklänningen som utgjorde Apollos centrum.
Även om bandet puttrat under flera år på svenska klubbar, så bara dom måste få sitt genombrott nu med den här spelningen. Ingen anhängare av syhtetisk musik borde kunna leva utan den energikick och härliga mix av stilar som Vive La Féte bjuder på.
(För dig som vill läsa mer om Johan Kinde och Lustans Lakejer rekommenderas intervjun i Zero nr 3-4 2003.)
