Zero Magazine hyllar Françoise Cactus i Stereo Total (1964-2021)

Tyvärr har ännu en kulturpersonlighet och elektronisk popartist lämnat jordelivet. Med en tår i ögonvrån tar Zero Magazine avsked från Françoise Cactus i Stereo Total (1964-2021).

“Vi är förkrossade av att behöva meddela att vår älskade vän, sångerskan och trummisen Françoise Cactus har gått bort. Hon dog stillsamt i sitt hem i morse, 17 februari 2021, av cancer. Vila i frid, kära vän!”

Detta sorgliga meddelande mötte oss i går eftermiddag och vi tvingades konstatera att ytterligare en begåvad artist lämnat oss.

Françoise van Hove föddes 1964, växte upp i Bourgogne och utbildade sig till grafiker. Redan som tonåring visade hon ett stort intresse för musik och blev senare medlem i bandet The Lolitas, som kombinerade tuff garagerock med mjuka chanson-melodier.

I början av nittiotalet flyttade Françoise till Berlin, där hon lärde känna den sofistikerade mångsysslaren Hartmut Ziegler och ljuv musik uppstod på två plan. De båda blev inte bara ett par, utan bildade dessutom Stereo Total tillsammans.

Hartmut tog artistnamnet ”Brezel Göring” och Françoise valde att kalla sig ”Françoise Cactus”, eftersom hennes barndomsidol Jacques Dutronc sjöng ”hela världen är full av kaktusar och det finns ingenstans att slå sig ner”, vilket hon tyckte var en fantastisk beskrivning av tillvaron.

Att kategorisera Stereo Totals musik är i princip omöjligt. De var alldeles för mångsidiga för att låta sig ringas in av några genrebeteckningar. Vid ett tillfälle beskrev dock Françoise och Brezel själva soundet som ”40 % chanson, 20 % rock’n’roll, 10 % punk, 3 % DAF-sequencers, 4 % Jacques Dutronc-rytmer, 7 % Brigitte Bardot och Serge Gainsbourg, 1,5 % kosmonaut, 10 % riktigt gamla syntar, 10 % gamla Amiga-samplingar, 10 % transistorförstärkare och 1 % riktigt dyra och avancerade instrument.”

Att procentsumman överstiger hundra säger en del om både Stereo Totals humor och om hur referensfylld deras musik var…

Kort sagt handlade det om alla upptänkliga influenser, språk, instrument och ljud på högsta växeln samtidigt. Dadaism, sofistikering, punk, electro och schlager i en ohelig allians.

Om ni ännu inte vågat er in i deras fantastiska värld, så rekommenderas samlingsskivan Party Anticonformiste som en bra startpunkt.

Vid sidan av att vara låtskrivare, trummis och sångerska var Françoise Cactus även författarinna, konstnär, skådespelerska och radioprogramledare.

Zero Magazine hade en hel del utbyte med Stereo Total i Berlin för ungefär tio år sedan. Vi intervjuade dem inte bara vid ett par tillfällen, utan samarbetade även med ett par andra projekt. Som en hyllning till detta underbara band har vi här gjort en liten kompilation från våra samtal:

Stämmer ryktet att ni lärde känna varandra utanför ett bageri i Berlinstadsdelen Kreuzberg?
(Françoise) – Ja, det var en väldig tur att jag behövde baguetter den morgonen. Det blev början på en sockersöt historia…

Ni kastar er hejdlöst mellan alla möjliga sorters musik. Från EBM och gladpunk till disco och schlager. Har ni egentligen några begränsningar?
(Brezel) – Nej! Varför begränsa oss? Däremot har vi inte vågat oss på hip-hop eller reggae än. Vi testar gärna allt, men vill naturligtvis känna att vi behärskar vad vi ger oss in på.

Varifrån hämtar ni er musikaliska inspiration?
(Brezel) – När jag var yngre lyssnade jag mycket på Der Plan, Suicide och DAF. På senare år har Syd Barrett, Strokes och Devo tillhört mina favoriter.
(Françoise) – Jag är uppvuxen med och älskar fransk chanson. Serge Gainsbourg, Brigitte Bardot och Jacques Dutronc har en speciell plats i mitt hjärta. Men för tillfället fascineras jag mest av asiatisk pop. Den har en lekfull kvalitet som är beundransvärd.

Vid första genomlyssningen kan er musik framstå som naiv och kitschig. Men under ytan hittar man en hel del melankoli…
(Françoise) – Det stämmer. Många av våra låtar handlar om sökandet efter kärlek i vår snabba och hårda värld. Men det finns inslag av skönhet och lekfullhet också. Paradoxer fascinerar oss. Man skulle kunna säga att Stereo Total har ena foten i ett kitschigt fantasilandskap och den andra i en dyster verklighet.

Experimentlustan har alltid varit en stark drivkraft för er. På praktiskt taget varje skiva laborerar ni med nya instrument. Hur går det egentligen med trumpetspelandet, Françoise?
(Françoise) – Jo, det går framåt, men jag är inte säker på att jag är en naturbegåvning, haha. Jag fick en trumpet i julklapp och har försökt lära mig lite. Men hur mycket jag än vill blåsa som Miles Davis, så låter det mer som en astmasjuk elefant…

Många av era texter är intressanta. På ”Plastic” driver ni med dagens utseendefixering och den blomstrande plastikkirurgibranschen. ”Baby Revolution” är i sin tur uppbyggd av citat från en porrfilms skrattretande dialog.
(Brezel) – Ibland måste man stanna upp och fundera över dagens materialistiska samhälle. Det är tragikomiskt att det finns människor som bygger om sig varje gång de känner sig deprimerade. På ”Plastic” frågar vi hur långt det hela egentligen kan gå.
(Françoise) – ”Baby Revolution” handlar om hur roligt det kan bli när porrfilmsregissörer försöker smyga in seriösa budskap. Vi blev tipsade om en film där sexscenerna varvades med underliga, revolutionära diskussioner. Konceptet lät fenomenalt och mycket riktigt hittade vi några fina citat. Eller vad sägs om ”Monogamy is bourgeoisie” eller ”Sex is the opium of the masses”?

Ert senaste projekt är en radiopjäs som heter ”Patty Hearst – sooner or later we all become terrorists”. Kan ni berätta lite om den?
(Brezel) – Pjäsen bygger på en sann historia och handlar om miljonärsdottern Patty Hearst, som kidnappades av en vänsterradikal organisation. Föräldrarna betalde en gigantisk lösensumma för hennes frisläppning, men hon valde att ansluta sig till sina kidnappare istället. Efter ett par år som terrorist hamnade hon i fängelse. Där genomgick hon en ny livskris och lämnade den kriminella världen. Efter att ha blivit benådad satsade hon på en karriär som skådespelare. Idag är hon en societetsdam med inflytelserika vänner.
(Françoise) – Vi fascinerades av hennes liv och tänkte att det skulle kunna bli en riktigt bra pjäs. Vid sidan av att skriva bakgrundsmusiken spelar vi även huvudrollerna. Det är ett jättekul projekt, men innebär naturligtvis oändligt med jobb för oss…

Hur hinner och orkar ni egentligen med allt?
(Françoise) – Oh, vi är väldigt lyckligt lottade att få ägna oss åt kultur hela dagarna. Vi har det bästa jobbet i världen!

Vila i frid, Mademoiselle Cactus, och tack för allt! Zero skickar kärlek och styrka till Brezel Göring.