And You Will Know Us By The Trail Of Dead – Världens längsta bandnamn är tillbaka.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Pelle Olofsson)

Idag släpps skivan som mycket väl kan visa sig vara årets bästa rockalbum. Men egentligen är Trail Of Deads musik inte speciellt rockig längre. Det handlar mer om 60-talspop, 70-talspsykadelika och maffiga stråksektioner. Albumet Worlds Apart är en skiva som väcker lika mycket känslor som tankar, och det vill inte säga lite. Möt Conrad Keely, hjärnan bakom underverket.

Hur skulle du beskriva utvecklingen mellan förra albumet Source Tags & Codes och Worlds Apart?
– Jag ser alla våra album som en pågående utveckling. Så det nya är bara en fortsättning av vad vi alltid har gjort. En del saker, som körerna och att vi använt två trumslagare, är sådant som vi har tänkt använda sedan långt tillbaka.

Medlemmarna i Trail Of Dead bor och verkar i Austin, Texas. Bandet är medvetna om att många människor i övriga världen har en del förutfattade meningar om Texasbor. Och Conrad Keely verkar lite trött på att svara på hur livet i Texas är.
– Well you know… It’s Texas. Det är omöjligt för mig att förklara, du måste nog själv göra ett besök. Jag gillar att bo här men kan inte sätta ord på det. Kanske är det så att jag fångat det på skivorna, så de som vill veta borde lyssna på dem.

När jag lyssnar på Worlds Apart får jag intryck av att Trail Of Dead har rätt breda referensramar. Keely bekräftar genom att börja lista influenser.
– Kate Bush, Pink Floyd, Genesis, Rush… klassiska kompositörer som Mozart, Bach, Chopin, Rimskij-Korsakov, en hel del world music, salsa, afro-kubansk musik och mexikansk folkmusik. Jag är rätt inne på kinesisk klassisk musik, framförallt Dun Tan som gjort musiken till filmerna Hero och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag influeras definitivt av filmmusik, Basil Polidoris musik till Conan barbaren och Andrew Lloyd Webbers till Jesus Christ Superstar. Jag tycker också om 1920-tals musik som Edith Piaf, Vera Lynn, Count Basie, du vet, tidig jazz som Scott Joplin, Duke Ellington och så Nat King Cole och Cole Porter. Räcker det?

Du verkar inte tänka i termer av musikgenrer över huvud taget?
– Det är ju ljud alltihop, bara olika sorts ljud. Jag antar att jag är en stor fan av ljud. Jag ser mer likheter än skillnader mellan olika typer av musik.

Conrad Keely har skrivit en hel del essäer om musikhistorien och musikbranschens utveckling. Vad sägs om titlar som “From Counter-Culture to Hegemony: Can the Underground Withstand Mainstream Collision with Modern Violence?” eller senaste “Death of the Enlightened Amateur: A Brief Summary of Key Developments in Western Music”? Ofta tolkas Keelys skrifter som pretentiösa och profetiska.
– Jag försöker inte förutspå framtiden utan vill snarare göra folk medvetna om vad som har skapat dagens musikklimat. Och det bästa sättet att förstå samtiden är att lära sig det förflutna. Musikens utveckling handlar inte bara om kultur utan även om ekonomi. Jag är väldigt optimistisk med tanke på vad som håller på att hända nu, hur Internet påverkar spridandet av och lyssnandet på musik. Vi lever i spännande tider och jag är lika nyfiken som alla andra.
– I Trail of Dead har vi experimenterat med programvarusynthar, som alltså endast finns i datorn. De är ett bra exempel på hur musik är en ständigt pågående process, som bara blir alltmer intressant. Ibland önskar jag att jag kunde leva i tusen år för att se vad som kommer att hända, fast det räcker ju inte för utvecklingen tar nog aldrig slut.

Du har sagt att du som barn först drömde om att bli magiker, sedan serietecknare för Marvel Comics. Hur kommer det sig att du blev musiker?
– Jag insåg att musiken var ett lättare sätt att nå ut till människor. Det fina i kråksången är att jag fortsatt med bildkonsten, bland annat till skivomslagen. Och så är det många som tycker att musiken är magisk, så på sätt och vis har barndomsdrömmarna gått i uppfyllelse.

Officiell hemsida: www.trailofdead.com