Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
Vädret är utmärkt i Stockholm när jag sätter mig vid ratten och hämtar upp bror för att färdas till Borlänge. Solen skiner stekande het och vi har en cirka tre timmar lång bilfärd framför oss. Cd-skivorna avlöser varandra och rutorna är nervevade. Vatten, värktabletter och cigaretter. Det är allt färdmedel man behöver, plus förstås, diesel i Subarumotorn. Målet är att stå framför Venus-scenen kl 20.45 då Jello Biafra och hans kompband The Guatanamo School Of Medicine lirar. Så fort vi kommer ur storstadsdjungelns träliga köer blir det plattan i mattan och gröna fält, industribyggnader, varuhus, bondgårdar och fartkameror som rinner förbi som färgerna på en vattendränkt, nymålad akvarell. Mörka moln tonar upp sig på himlen och vi får bägge en känsla av deja vu. Det var inte länge sedan vi var på ett regnigt Sweden Rock Festival och samma sak får inte hända i Borlänge också. Vi pratar om saken medan regndroppar smattrar mot rutan i samma takt som insekterna förvandlas till kladdiga kluttar på glaset. Så kommer Gud, eller vem det nu är som styr vädret denna dag, och ersätter himlavalvet med ljusblått och om än inte molnfritt, så i alla fall regnfritt. Och vi är i land.
Parkering hittar vi direkt. Ett orosmoment ur världen. Först går vi fel, in mot Borlänge centrum, innan vi inser att man har flyttat över festivalen till andra sidan tågspåret. Endast två scener finns kvar på den “gamla sidan”. Stressen ökar då vi hör mullrande musik. Kan det vara Jello Biafra som har börjat? Hann vi inte i tid ändå? Jo då, än så länge är det lugnt. Vi letar reda på presscentret för incheckning och bemötandet är som alltid på Peace & Love, trevligt och professionellt. En vacker blondin sätter plastbanden om handleden på mig och vi skyndar vidare. Det är inte lätt att gå fort med ryggskott, oavsett hur många Ipren man proppat i sig längst vägen. Vi hittar dock Venus, vägledda av Jello Biafras högst personliga röst, och anländer precis när bandet drar igång Dead Kennedys-låten “California über alles”. Den låter ungefär som när jag köpte Fresh Fruit For Rotting Vegetables på lp 1980. Jello är klädd i USA-jacka, det land och dess media han så gärna kritiserar i såväl sångtexter som mellansnack och spoken word. Punkrockaren må ha blivit äldre och lite rundare om magen, men hans politiska intresse har inte slaknat en tum, och han är fortfarande förbannad, ironisk och humoristisk. Dessutom lirar han fortfarande “Let´s lynch the landlord” och den svänger så klockrent och rått att det blir svårt att stå still, trots ryggsmärtorna. Övriga låtar på agendan denna afton: “Panic land”, “Dot com Monte Carlo” och “Pets eat their master”. Sedan är det slut. Inga extranummer. Efteråt får jag reda på att vi hann missa tre eller fyra låtar, och det känns ju lite bittert, men vi hann åtminstone se merparten av det korta giget. Och grymt tillfredsställande var det!
Torsten Flinck som framför Dr Glas/ Dr Flinck på Cozmoz hinner vi däremot inte se ett skvatt av. Lokalen tar bara 140 pers enligt vakterna, så det var bara att vända om. Vi strosar omkring, tar en fejk-cola – de säljer fortfarande inte Coca Cola, “The real thing” som reklamen sade förr i världen, på Peace & Love, däremot Pepsi och andra b-märken – och bekantar oss med området. Det går relativt fort att lära sig var scenerna är placerade och vad de heter. Lika fort går det att kolla schemat och inse att man omöjligt kan se alla band man önskar. Krockarna är många och fullkomligt oundvikliga, åtminstone om man har lika bred musiksmak som jag har. Efter ett tag återvänder vi till Venus för mer politisk upptuktning.
Mikael Wiehe Foto: Georg Ryttman
Den oefterhärmlige gamle proggaren Mikael Wiehe ska gå på vid 22.30 och en blick mot scenen räcker för att konstatera fakta: han kommer lira ensam med akustisk gitarr. Lite antiklimax, tänker jag först, men faktum är att jag ändrar inställning rätt omgående då Wiehe visar sig vara en förträfflig underhållare, även utan kompgrupp. Mellan låtarna berättar han vänsterpolitisk historia, om finanskrisen i början av 90-talet och vad den fört med sig, samtidigt som röda fanor vajar i vinden som om det vore Gärdesfest i Stockholm 1970. Åtta låtar framförs. Först ut är “Jag har vänner”, sist kommer “Sakta lägger båten ut från land” som är en svensk bearbetning av Bob Dylans “It´s all over now, baby blue”. Däremellan får vi höra “Har banken ta´tt din villa” och “Allt, vad jag begär” som är från -82 och angriper SAF:s gamla unkna satsa på dig själv-paroll. “Ta det tillbaka”, som också senaste cd:n heter, framförs och “Hej då, trevligt att träffas” som inspirerats av Cornelis Vreeswijks mästerliga Istället För Vykort från 1973. Wiehes låt innehåller en bitsk, oerhört träffsäker text där var och varannan borglig politiker namnges och sågas längst fotknölarna. Wiehe berättar att han ombetts att inte framföra låten på Allsång på Skansen. En orsak så bra som någon för att inte uppträda där då, kanske? Publiken på Peace & Love älskade i alla fall låten. Folk sjöng med och långt efter att konserten var över hörde jag ungdomar gå omkring och nynna orden i refrängen. Någonting säger mig att det inte bara handlade om gammal proggig vänsternostalgi. Nu känns det istället som att Mikael Wiehe har blivit farlig igen, som att han återigen är inne och att hans texter har blivit relevanta på nytt. “Hej då, trevligt att träffas” har gett upphov till debatt och diskussion, inte minst i media och på nätet. Det är märkligt vad en ensam, välfriserad medelålders man med en akustisk gitarr och mustasch kan åstadkomma. På 70-talet, då punkrocken mer eller mindre halshögg proggen med sina aggressioner, var det andra visor. Nu tycks cykeln ha gått varvet runt och gamla proggare blivit farliga än alla unga, nutida punkare tillsammans.
Kvällen börjar bli kylig och Thomas Di Leva är lite försenad. Vi sitter och väntar i gräset en bit bort från Fantasia och storbildsskärmarna som möjliggör att se artisten dricka ur sin vattenkanna. Han måste vara väldigt törstig denna kväll, för vattenkannan syns i bild ungefär lika mycket som han gör själv. Den instrumentala inledningen är lång och Thomas i guldgul kaftan är omgiven av syntspelande musikanter. Han utlovar många låtar från senaste plattan Lovestar, en coverskiva, och många låtar från denna platta får vi också höra. Det är “Another day in paradise” (Phil Collins), “The miracle of love” (Eurythmics), Personal Jesus” (Depeche Mode), “Man in the mirror” (Michael Jackson), Let´s dance” (David Bowie) och “Rockin´ in the free world” (Neil Young). Den sistnämnda blir kvällens extranummer. Bland det egna materialet märks hits som “Vem ska jag tro på?”, “Miraklet” och “Vi har bara varandra”. Generellt sett gillar jag Di Leva, men kan ändå inte undvika att känna mig besviken. Han kör allsång med publiken i var och varannan låt, upprepar mellansnacket och verkar väldigt lätt trött och oengagerad. Jag vet inte vad det är, men någonting stämmer inte riktigt, och när Di Leva förminskar sig själv och sina musiker till ett billigt coverband börjar man undra om han redan har gjort sitt som artist?
Dessutom: hur meningsfullt är det att göra covers på låtar som ändå bara blir sämre än originalen och som är skitkända hits allihop? Det blir inget tryck i “Personal Jesus” som framförs utan gitarr och som Bowie-fan borde han väl kunnat hitta hundra roligare låtar än den extremt uttjatade “Let´s dance”? För att inte snacka om “Rockin´ in the free world” som vartenda sunkigt pubband lirar var och varannan kväll. Killen har ju en guldgruva att ösa egna höjdarlåtar ur, så vad är vitsen med att framföra gamla 80-talslåtar som alla redan har hört till leda? Om han åtminstone översatt dem till svenska och gjort något udda av dem musikaliskt skulle jag kunna köpa det, men nu misstänker jag nästan istället att han har skrivkramp. Och det vore ju jävligt synd i så fall.
Nej, det där höll inte, det var bror och jag överens om, när vi vandrade i den kyliga natten mot bilparkeringen. Och så påbörjades en tre timmar lång bilresa hem igen. Trodde vi. Vägarna var närmast tomma på trafik, solen gick upp i all sin lantliga skönhet och inte en polis så långt ögat kunde se. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Vi kom hem fan så mycket fortare än det tog oss att komma dit, kan jag ju säga. Och vi lyssnade på Udo, Druid, Genesis, Anderson Bruford Wakeman & Howe, Anekdoten och The Animals under resan till och från Borlänge denna gång. Väl hemma satt dottern – ytterligare en dansande råtta – vid datorn i köket 04.30 på morgonen och hade inte minsta fundering på att gå och lägga sig. Är man pappa-fri så är man. Själv tog jag en sista cigarett och slocknade ungefär samtidigt som huvudet kolliderade med kudden.
