Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Indochine firar 40 år som band under 2021 och har mer eller mindre blivit en institution på den elektroniska musikscenen. De franska new wave-legenderna har alltid haft en speciell och kärleksfull relation till Sverige. Precis som sig bör har det därför startats upp en Facebookgrupp för bandets svenska fans. Zero gillade initiativet och tog ett snack med administratören och Indochinefantasten Rob Van Gus.
Bonsoir, Rob, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Varför har du egentligen startat en svensk Facebookgrupp för Indochine?
– Delvis handlar det om den historiska kopplingen som finns mellan Indochine och Sverige. Vi är ju ett av få icke-fransktalande länder där bandet haft stora framgångar och en trogen fanbase ända sedan 80-talet. Men jag gillar också tanken på ett lättillgängligt forum för alla svenskar som inte kan läsa de franska fansidorna. I vår Facebookgrupp kan vi utbyta information utan språkförbistring och diskutera saker som speciellt berör bandets förhållande till Sverige.
När och hur upptäckte du Indochine, Rob?
– Jag hörde ”L’aventurier” på radion 1982 och fastnade direkt för deras speciella sound.
Vilken var den första Indochineskivan du köpte?
– Det var minialbumet L’aventurier, som i Sverige släpptes av Klas Lundings Stranded Rekords. Om jag minns rätt, så köpte jag den på Skivfönstret på Norrlandsgatan någon gång 1983.
Vad är det som är så bra med Indochine?
– Att de hela tiden lyckats förnya sig och utveckla sitt sound. Indochines karriär kan lite övergripande delas in i tre tidsperioder: 80-talet som mestadels var en framgångsrik etableringsfas, 90-talet som var en tung och småstökig mellanfas och sedan 00-talet fram till idag, som varit en pånyttfödelsefas och Eriksgata för bandet. Varje fas har sitt sound och sin charm, även om jag skulle säga att moderna Indochine är allra bäst.
Varför tillhör Indochine, tillsammans med bland andra Depeche Mode, Simple Minds och Lustans Lakejer, den exklusiva lilla skaran av popband som lyckats överleva i hela fyrtio år?
– Även om det finns en del skillnader mellan de nämnda banden, så ser jag i alla fall två faktorer som förenar dem: musikalisk förnyelse och en trogen fanbase.
Vilket är Indochines bästa album?
– De har spelat in 13 studioalbum och 10 livealbum, så det finns lite att välja på, om man säger så. Men om vi fokuserar på studioalbumen och jag får ta mig friheten att välja ut tre album, så ser prispallen idag ut på följande sätt. På tredje plats bandets senaste album, 13, från 2017. På andra plats bandets tredje album, 3, från 1985. På första plats och vinnare bandets åttonde album, Paradize, från 2002. Som ”bubblare” kan jag lägga till bandets sjunde album, Danceteria, från 1999.
När såg du Indochine live för första gången?
– April 1985 på Göta Lejon i Stockholm. Jag hoppas att jag har kvar konsertaffischen någonstans. Den var rätt snygg med sin färgglada teckning från bandets andra album, Le Péril Jaune. Tyvärr missade jag däremot Stranded-galan i Solnahallen av för mig idag oklar anledning.
Har du sett dem i Frankrike också?
– Ja, faktiskt hela fyra gånger. Inte minst har jag varit på alla tre Stade de France-spelningarna, så jag har väl rätt att kalla mig veteran i det sammanhanget, haha…
Är du allmänt intresserad av Frankrike och fransk kultur? Hur ser det förresten ut med språkkunskaperna? Hänger du med i Nicola Sirkis poetiska texter?
– Ja, man kan nog säga att jag blivit mer och mer av frankofil under de senaste åren. Mina franskkunskaper är rostiga, men under avrostning. Jag har faktiskt läst franska på universitetet, fast det är det nog ingen som misstänker idag. Det är knappt jag ens tror på det själv, haha. Däremot hänger jag med ganska bra i Indochines texter, även om Nicola kan bli lite abstrakt ibland.
Många svenskar känner sig osäkra på hur bandnamnet Indochine egentligen ska uttalas. Kan du ge oss det slutgiltiga svaret?
– Äändåtjinn. Men om föredrar man att uttala det på engelska, så är det helt okej, tycker jag. Vill man tänka utanför boxen finns det även ett svenskt alternativ: ”Indokina”.
Något som gjort än fler svenskar sömnlösa är vem Magdalena på låten ”Leila” är. Kommer vi någonsin att kunna hitta henne, tror du?
– Tveksamt, skulle jag säga. Om hon inte hör av sig själv, vilket verkar ganska osannolikt, så är nog en ”tvåstegsraket” det enda sättet att lösa mysteriet. Först måste man hitta vilket radioprogram som samplingen kommer från. Därefter får man börja ringa in alla Magdalenor i rimlig ålder utifrån den informationen. Det känns tyvärr inte som något man gör i en handvändning.
Vad skulle du säga till Nicola Sirkis om du, av någon underlig anledning, sprang på honom på din kvarterskrog?
– Salut Nico! Bienvenue à La Baie D’Hiver! Kanske skulle jag även våga presentera en rätt galen idé, som jag fick för några månader sedan och som involverar bandet…
Har du någonsin ätit på den asiatiska fusionrestaurangen ”Indochine” på Arlanda, bara som en kul grej?
– Nej. Men med tanke på kombinationen halvdan kvalitet till tokhöga priser, som generellt råder ute på Arlanda, så tror jag att jag hoppar över den upplevelsen. För mig är Indochine genuin kvalitet och känsla. Ingen turistfälla.
Låt oss gå över till en mer allmän fråga. Vad ska man tänka på som administratör för en Facebookgrupp med inriktning på ett speciellt band? Vilka tips skulle du ge till någon som till exempel funderar på att starta “Duran Duran Sverige”?
– Jag är ingen expert och egentligen kanske inte rätt person att fråga, men mitt råd är att man ska fundera på vad man vill uppnå med gruppen och vilken målgrupp man vänder sig till. Jag tror också att det är väldigt viktigt att vara lyhörd och flexibel. Gruppen får bara liv genom ett utbyte mellan medlemmarna.
Vad har du för framtidsplaner med ”Indochine Sverige”?
– Jag har inga högtflygande planer ännu, men tankar finns på en träff i Paris innan konserten om ett år. Eventuellt även en Indochinekväll på hemmaplan under vårkanten, som ett slags förträff…
Kan du, avslutningsvis, som ett komplement till den fina singelsamlingen som nyss släpptes, sätta ihop en Spotifylista med femton lite mer okända Indochinelåtar från 2000-talet till oss?
– Avec plaisir!
