Indochine – fyrtio år och starkare än någonsin!

När Indochine ställer sig på scen i hemlandet är det inför fler än 80 000 människor på nationalarenan Stade de France. I större delen av övriga världen, som Sverige, är de fortfarande en väl hållen hemlighet, älskade av mindre men trogna fanskaror. För att fira det inflytelserika new wave-bandets fyrtioårsjubileum står två samlingsalbum, en dokumentärfilm och en extravagant stadiumturné på agendan. Zero fick en öppenhjärtig intervju med Nicola Sirkis om allt som är på gång och återblickar från starten i början på åttiotalet.

Det är få popartister förunnat att ha en lång karriär. De flesta försvinner från den musikaliska radarn efter bara ett par år. 

Franska Indochine tillhör den lilla exklusiva skaran som kan titta tillbaka på hela fyra årtionden i musikbranschen. Men det har varit en skakig resa med höga toppar, djupa dalar, tvära svängar och en och annan kraschlandning. Glädje, kreativitet, kärlek och framgångar har varvats med intriger, svek, droger, katastrofer och ond bråd död.
– C’est irrationnel… ja, det är helt irrationellt att Indochine fortfarande finns kvar, menar Nicola Sirkis när Zero når honom via videolänk. Vi har blivit utdömda och varit nere för räkning många gånger, men som en katt med nio liv har vi alltid kommit tillbaka. Nu firar vi fyrtio år och känner oss starkare än någonsin! 

Jubileet till ära ger Indochine ut två singelsamlingar. Den första koncentrerar sig på äldre material och omfattar åren 1981 till 2001. Den andra tar avstamp i början av 2000-talet och sträcker sig fram till dagens datum. 
– The Beatles släppte två legendariska best of-samlingar, ”den blå” och ”den röda”, berättar Nicola. Även om jag överlag är skeptisk till hela ”greatest hits-konceptet”, så gillar jag Lennon och McCartneys modell. Indochine har gett ut hela 56 singlar. En skiva hade inte räckt, utan alldeles för många låtar hade behövt sållas bort. Därför bestämde vi oss för två kompletterande singelsamlingar. Men eftersom vi inte är lika färgglada som The Beatles, så fick båda bli svarta! 

Samlingarna innehåller lätt uppdaterade och ommixade versioner av bandets singlar, signerade studiotrollkarlen Mike Guzauski, som tidigare jobbat med Daft Punk. 
– Det handlar inte om nyinspelningar eller remixer, utan bara om små ansiktslyftningar, förklarar Nicola. Inspelningstekniken har förändrats mycket på fyrtio år, så det behövdes vissa småjusteringar för att skivorna skulle fungera som helheter. Mike har gjort ett suveränt jobb med att ge de äldre låtarna större dynamik och fler nyanser. 

I samband med kompilationsarbetet lyssnade Nicola igenom hela Indochines katalog, från det tidiga åttiotalet och framåt.
– Det var en märklig känsla att gå igenom de gamla mastertejperna. Vissa av låtarna hade jag inte hört på många år. Eftersom jag är väldigt självkritisk upptäckte jag en massa saker som vi borde gjort annorlunda, men samtidigt överraskades jag över hur bra mycket av materialet trots allt fortfarande lät. Med jämna mellanrum svävade jag bort i tankarna och förflyttades tillbaka i tiden. Det var en minst sagt känslosam vandring längs minnenas allé!

Den mer kontemporära av samlingarna, Singles Collection (2001-2021), innehåller en specialskriven ny låt. Närmare bestämt den melodiösa poppärlan ”Nos célébrations”, som fått mycket uppmärksamhet för sin animerade video som visar Nicola som tidsresenär genom den moderna historien. Både massakern på Himmelska fridens torg, Nelson Mandelas frisläppande, Irakkriget, 11 september-attackerna, Donald Trumps hotfulla nuna och Greta Thunbergs känslofyllda tal flyger förbi.
– Väldigt mycket har hänt under de här fyrtio åren, både i Indochines mikrokosmos och den stora världen utanför. Jag har levt ganska intensivt, men samtidigt har en sida av mig hela tiden varit en förundrad observatör. ”Nos célébrations” beskriver hur både Indochine och samhället har förändrats. Saker kommer, på gott och ont, aldrig mer att bli som de en gång var. Jag tror på att lära av det förgångna för att förstå nutiden och hitta rätt väg in i framtiden.

Indochines musikaliska saga började 1981, när Nicola lärde känna Dominique Nicolas under en provspelning för glamrockbandet Les Espions. De båda blev goda vänner och startade ett eget projekt, där även Dimitri Bodianski och Nicolas tvillingbror, Stéphane Sirkis, anslöt. Kvartetten gjorde sin första spelning på klubben Le Rose Bonbon i Paris och deras debutsingel, “Dizzidence Politik,” blev en mindre hit som banade vägen för ett kommersiellt genombrott 1982. Året därpå tilldelades de det prestigefyllda Bus d’Acier-priset som Frankrikes mest lovande musikaliska nykomling.
– Vi fick en väldigt bra start, minns Nicola. Delvis berodde det på att vi var ambitiösa och siktade högt. Men vi hade även turen att ligga rätt i tiden. Vi bröt ny mark. Den franskspråkiga musikvärlden hade varken hört eller sett något liknande tidigare. 

Mycket riktigt stack Indochine ut, både musikaliskt och stilmässigt. Multiinstrumentalisten Stéphane var coolheten personifierad med svart skinnjacka och mörka solglasögon, Dominique hade en härligt psykedelisk twang på sin Mustang Fender-gitarr, Dimitri spelade saxofon som en fransk Clarence Clemons och Nicola var en extremt passionerad frontman med spretig postpunkfrisyr. Tillsammans skapade de smart new wave-pop med lättnynnade melodier.
– När jag lyssnar på våra första album idag har de en tidstypisk charm. Ett par av låtarna, som ”L’Aventurier”, ”Kao Bang”, ”Canary Bay” och ”Trois nuits par semaine”, räknas idag som Indochine-klassiker och spelas på praktiskt taget varje konsert. Men mycket från den tiden låter lite naivt. Vi var ju väldigt unga då. Allt vi gjorde skedde spontant och var inte speciellt genomtänkt. Fast just det är också tjusningen med att vara i tjugoårsåldern. Man bekymrar sig inte så mycket, utan existerar mest i nuet. 

Framåt slutet av åttiotalet började verkligheten hinna i kapp Indochine. När de tonade ner syntljuden, för ett mer organiskt sound, möttes detta av blandad kritik. Dessutom hade stämningen i bandet försämrats. De långa turnéerna och sena nätterna tilltalade inte den stillsamme Dimitri. Njutningsmänniskan Stéphane var däremot på ständig jakt efter nya kickar och sensationer. Nicola och Dominique försökte hålla ihop bandet, men parallellt pågick en intern maktkamp i kulisserna.  
– På ytan verkade allt fungera bra. Vi hade utvecklat vårt sound och skivorna sålde i stora mängder. Fast i själva verket hade allt börjat bli komplicerat. Vi var slutkörda och hade många problem att lösa, men musikindustrin är hänsynslös och tillåter inga pauser… 

Domedagskänslan växte sig allt starkare. Först valde Dimitri att lämna bandet. Ett par år senare även Dominique. Som salt i såren drabbades Indochine dessutom av skivbolagsproblem. Den största katastrofen var dock att Stéphane, som fört en rock’n’roll-livsstil modell sämre, avled av sviterna av sitt drogmissbruk.
– Det var en fruktansvärt jobbig tid! Min älskade bror hade förlorat kampen mot sina demoner och bandet, som varit mitt livsverk, satt fast i en återvändsgränd. Det kändes som att jag skulle bli galen! Men till slut bestämde jag mig för att kämpa vidare. Inte bara för min egen skull, utan även för Stéphanes. Han hade bett mig fortsätta med Indochine om något hände med honom, så jag beslutade mig för att rädda det sjunkande skeppet!

Nicola rekryterade nya medlemmar och Indochine reste sig som Fågel Fenix ur askan. Emellertid inte utan ärr. Comebackskivan Paradize hade en åtskilligt mörkare ton än bandets tidigare släpp. Den melodiösa new wave-popen hade körts genom ett rivjärn och kryddats med en rejäl portion ilska och melankoli. Föga förvånande låg minnet av Stéphane som ett svart moln över stora delar av albumet, inte minst i den hjärtskärande hyllningslåten ”Electrastar”, där Nicola sjöng ”Jag hade velat skydda oss … jag skulle vilja träffa dig igen … allt gör så ont”. 
– I många livsåskådningar sammankopplas döden med återfödelse. Som jag betraktar det skapade Stéphanes bortgång en önskan till nytt liv. Nya Indochine såg dagens ljus och vi spelade in en platta som många, inklusive jag, håller för en av våra bästa. Dessutom föddes min dotter under samma period… 

Paradize, som innehöll de båda superhitsen ”Mao Boy” och ”J’ai demandé à la lune”,  möttes av strålande kritik och sålde i mer än en miljon exemplar. Albumet blev dessutom starten på en ny storhetsperiod. Dagens upplaga av Indochine, som förutom Nicola består av gitarristerna Boris Jardel och Olivier Gérard, basisten Marc Éliard och svenske Ludwig Dahlberg på trummor, är en väloljad popmaskin som går från klarhet till klarhet. 
– De senaste tjugo åren har varit de starkaste och mest framgångsrika i Indochines karriär. Vi har inte bara fördjupat vårt sound och lyckats göra musiken jag alltid drömt om, utan har dessutom haft fler hits och sålt fler skivor än någonsin. Många andra band som var stora på åttiotalet har en väldigt nostalgisk publik, som bara vill höra äldre material, men vi har turen att få fantastisk respons på varje ny skiva. På 2000-talet har vi släppt fem album som toppat franska listan och spelat inför 80 000 fans på jättearenan Stade de France. Det borde inte vara möjligt och ibland måste jag nästan nypa mig själv i armen för att förstå att det faktiskt är på riktigt.

När man lyssnar igenom Indochines skivor möter man ett band i ständig förändring. Le Péril Jaune är ett briljant möte mellan new wave-pop, rockabilly och österländska harmonier. 7000 danses låter ungefär som ett lyckat samarbete mellan Duran Duran och The Mission. Wax leder tankarna till nittiotalets Manchester och Paradize har starka Placebo-vibbar. 
– Jag är inte bara sångare och musiker, utan även en stor kulturkonsument, förklarar Nicola. De här fyrtio åren har innehållit många musikaliska revolutioner. Som industrirocken, grungen, britpopen och electroclashen. Jag fascinerades av alla de scenerna och alldeles säkert färgade de, direkt eller indirekt, Indochines sound. Så vill jag också att det ska vara. Om man står stilla kommer man snart att bli omsprungen.

På sitt sätt har en cirkel slutits på de senaste skivorna. Indochine har åter tagit ett steg i en mer elektronisk riktning. 
– När jag började göra musik drevs jag av punkidealen, minns Nicola. Det fanns något väldigt tilltalande med tre ackord och kompromisslös energi. Men det blev lite tjatigt i längden. Därför väcktes något nytt hos mig när jag hörde Bowies och Iggys Berlinskivor. Synthesizerns möjligheter verkade vara obegränsade. Elektronik och minimalism fascinerar mig fortfarande, men egentligen är det ganska ointressant vilka instrument man använder. Det avgörande är vad man gör med dem. För mig är Indochine ett modernt, elektroniskt rockband! 

Under årens lopp har Indochine ofta jämförts med Depeche Mode och The Cure. Något Monsieur Sirkis definitivt inte har något emot.
– Martin Gore och Robert Smith är enastående låtskrivare, så jag ser det som en ära att bli omnämnd i samma andetag. Det finns tre band som jag känner extra stort släktskap till: Depeche Mode, The Cure och U2. Vi kommer från liknande musikaliska bakgrunder, slog igenom vid ungefär samma tidpunkt och har alla strävat efter att kontinuerligt utveckla och förnya vårt sound. 

Ett av Indochines främsta kännetecken är Nicolas genomtänkta texter. Med imponerande fingertoppskänsla kastar han sig mellan så vitt skilda ämnen som politisk korruption, minoriteters rättigheter, asiatisk mytologi, surrealistiska dagdrömmar, åtrå, förtvivlan, hjärta och smärta. Allt elegant och färgstarkt uttryckt med en ambitionsnivå högt över de vanliga popklyschorna. Den som är litterärt bevandrad kan dessutom hitta referenser till storheter som Marguerite Duras, J.D. Salinger, Arthur Rimbaud och Sylvia Plath. 
– Jag har alltid läst mycket, berättar Nicola. Det är fantastiskt att öppna en bok och helt plötsligt befinna sig i en annan värld. Många av Indochines texter är små historier, men i regel med öppna slut. Jag försöker skriva dubbelbottnat. Det ska vara catchy för folk som hör låten på radio, men finnas en extra dimension för dem som lyssnar ordentligt. 

Indochine är superstjärnor hemma i Frankrike, där de sålt drygt tio miljoner skivor, och förhållandevis stora i Belgien, Schweiz, Kanada och Peru. Däremot mer eller mindre okända i resten av världen. Med undantag av ett avlångt land uppe i Skandinavien. Detta har att göra med att skribenten och frankofilen Torbjörn Sten, som tillbringade mycket tid i Paris på åttiotalet, lärde känna Nicola och tog med ett par demokassetter till Klas Lunding på Stranded Rekords. De båda lanserade sedan Indochine framgångsrikt i Sverige.
– Klas och Torbjörn gjorde ett otroligt jobb, berömmer Nicola. Vi får fortfarande en massa positiv feedback från Sverige. Det handlar om ömsesidig kärlek. Jag har alltid varit väldigt förtjust i ert land. Vacker natur, trevliga människor och en utmärkt musikscen. Band som Ratata, Broder Daniel och Kent ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det känns jättebra att ha Ludwig på trummor nu. Han är inte bara en duktig musiker, utan förstärker dessutom det speciella bandet mellan Indochine och Sverige! 

En Indochinelåt som fått speciell kultstatus på våra breddgrader är ”Leila”. Den samplade svenska rösten är gåtfull och många har grubblat över vem Magdalena är och varför hon hälsar till sin mormor i Skåne. Nicola dementerar skrattande ryktet att det skulle röra sig om en svensk au-pair som han lärt känna i Paris.  
– Sommaren 1982 tillbringade min dåvarande flickvän och jag ett par veckor i en liten stuga i norra Sverige. Jag var inne i en Sverigeperiod och fascinerades av de karga landskapen. Där i stugan skrev jag ”Leila”, som handlar om en samisk flickas liv. En dag när jag satt och slölyssnade på svensk radio hörde jag en tjej med väldigt behaglig röst. Jag begrep inte ett ord, men gillade klangen, så jag spelade in henne. När vi senare jobbade med ”Leila” hemma i Paris ville jag gärna ha med rösten för att ge låten en exotisk stämning. Tyvärr har jag ingen aning om vem Magdalena var. Förmodligen vet hon inte ens själv att hon är med på skivan…

Alla som vill veta mer om Indochines långa och dramatiska karriär har något stort att se fram emot. En dokumentärfilm om bandet är nämligen i görningen. 
– Det har gjorts många inofficiella böcker och tv-program om Indochine. Vissa av dem har varit hyfsade, men ingen har berättat historien från vårt perspektiv. Nu öppnade det sig en möjlighet, när jag kom i kontakt med en väldigt påläst och sympatisk regissör, så vi inledde ett samarbete och jag gav henne tillgång till mitt personliga arkiv med memorabilia från alla år. Det är ett väldigt spännande projekt. Vi ska bland annat göra en 3D-animation av Indochines allra första konsert. Biobesökarna kommer alltså att få en virtuell upplevelse av hur allt började!

De senaste fyrtio åren har onekligen varit händelserika för Nicola. Likväl har han inga planer på att dra ner på tempot. Tvärtom. En spektakulär turné, The Central Tour, kommer att gå av stapeln under 2021. Fem arenor i Frankrike är inbokade och alla Indochines 56 singlar ska framföras, antingen i sin helhet eller som medleyn, under nästan tre timmar långa konserter.
– Det kommer att bli fantastiskt! Förra sommaren firade jag min sextionde födelsedag på scen och nu är det alltså dags för jubileumskonserter. Det är en mäktig känsla att få uppleva den här typen av milstolpar tillsammans med fansen. Efter det siktar vi mot ett nytt album framåt 2023. Jag är lyckligt lottad att ha så mycket spännande framför mig. Åren går, men Indochine håller mig ung! 

Tre snabba frågor till Nicola Sirkis

Singles Collection (2001-2021) släpps den 28 augusti, följd av Singles Collection (1981-2001) den 27 november. Läs mer på Indochines hemsida.