Manic Street Preachers – “Internet har förstört journalistiken”

Manic Street Preachers sångare James Dean Bradfield tog sig tid i gruppens späckade turnéschema att berätta för Zero om de tre olika upplagorna av Manics, varför han anser att Internet har förstört rockjournalistiken samt hur Guns N’ Roses och Public Enemy en gång i tiden fascinerade fyra unga indienördar i en avkrok i Wales. Bradfield visar sig även vara nere med häxhousevågens flaggskepp Salem.

James Dean Bradfield är en intervjuares dröm. Det är bara att sätta igång honom på ett ämne, så håller han en väldisponerad liten föreläsning med genomtänkta argument och en slutkläm som knyter ihop det hela. Manicssångaren har valt en oväntat tidig intervjutid för att vara rockstjärna. Klockan tio på förmiddagen, engelsk tid, ringer han upp från hotellet i Bournemouth där Manic Street Preachers befinner sig på turné.

– Jag gör alltid intervjuerna på morgonen, för annars får man inget annat gjort under dagen, berättar Bradfield på sin melodiska walesiska dialekt. Jag är 41 år nu, och vi dricker aldrig på turné. Dessutom måste jag tänka på min röst. I vilket fall har vi alltid haft en sträng arbetsmoral. Vi har aldrig varit den typen som dyker upp sent till intervjuer eller ställer in saker utan anledning.

Inför Manic Street Preachers senaste album, Postcards from a Young Man, sade Nicky Wire till NME att det skulle bli gruppens “last shot at mass communication”, en kommersiell skiva med siktet inställt på topplistorna. För att förstå hur Blackwoodtrion kom att göra en bred, publikvänlig samling låtar, en sorts uppföljare till Everything Must Go (1996), måste man kanske gå tillbaka till Lifeblood (2004). Den elektroniskt färgade mjukrocken på spår som “The Love of Richard Nixon” fick ett blandat mottagande i pressen. Gruppen tog ett steg tillbaka med Send Away the Tigers (2007), en stabil, trygg Manicsplatta som hyllades som ett formbesked. Stärkta av framgången vågade Nicky, Sean och James ge sig på ett projekt de hade drömt om länge.

Den 1 februari 1995 försvann Richey Edwards från Embassy Hotel i västra London. Samma dag skulle han ha flugit till USA med James för att göra intervjuer. Två veckor senare hittades Richeys bil övergiven vid en bensinmack nära floden Severn i Wales. En tid innan han försvann hade Richey lämnat över en pärm med texter till de övriga medlemmarna. Efter Send Away the Tigers vågade de äntligen närma sig den där slitna mappen, som de hade haft i över ett decennium.

Med kantig musik och kryptiska texter betraktades Journal for Plague Lovers som The Holy Bible del två. Den brittiska pressen talade om “katarsis”, det gamla grekiska begreppet för själslig rening, och trodde att Manics nu hade lagt Richeys försvinnande bakom sig för gott.
– Ja, många antog att den kreativa processen med Journal for Plague Lovers innebar någon sorts “katarsis” för oss, precis som du säger, eller att vi “nådde ett avslut”. Men i den kultur jag kommer från, walesisk arbetarklass, finns det ingen plats för begrepp som “avslut”. Det är bara skitsnack från folk som har sett för många avsnitt av The Sopranos. Det fanns två skäl till att vi gjorde den skivan. Det första var att Richey hade lämnat en samling texter till oss. Dessutom gjorde han det precis innan han försvann, vilket var väldigt taktiskt genomtänkt. Idag förstår vi att han planerade att försvinna. Egentligen är det ganska uppenbart. Så vi kan räkna med att han ville att vi skulle använda texterna när han var borta. Men under många år tror jag att vi var rädda för att närma oss dem. Vi visste inte riktigt hur vi skulle använda dem, samtidigt som vi hela tiden visste att vi hade ett ansvar att göra något. Det tog tio år innan vi fick rätt känsla för de texterna. Den andra anledningen till att vi gjorde Journal for Plague Lovers hade mer att göra med själviskhet. Vi kunde helt enkelt inte avstå från chansen att vara medlemmar i samma grupp som Richey igen, så att säga. Vi kände väldigt starkt att vi ville skapa något med honom en gång till, och låta orden han skrivit vägleda oss. Så det var därför vi gjorde på det här viset. Men någon känsla av katarsis eller avslut fick vi aldrig. Det hade vi inte väntat oss heller. Om man inte vet om en människa lever eller är död, hur kan man då nå ett avslut? Det är omöjligt. Jag tror varken på att man kan sätta punkt, få slutgiltiga svar eller att man kan se saker i svart och vitt.

När jag vid ungefär samma tid som Journal for Plague Lovers kom ut recenserade Kasabians album West Ryder Pauper Lunatic Asylum, skrev jag att Manic Street Preachers måtte sparka sig själva där bak för att de inte kom på den titeln först. Jag nämner det för James och han skrattar igenkännande.
– Haha, jag förstår vad du menar. Ärligt talat tycker jag nog att Kasabian är den bästa gruppen i England just nu, och när jag såg den titeln var jag kanske lite avundsjuk. Jag gillar att den inte är påhittad, utan hänger ihop med något verkligt. Men ja, vi har alltid betraktat interpunktion som något man kan avvara. Vi har titlar som “ifwhiteamericatoldthetruthforonedayitsworldwouldfallapart”. Vi tycker om när språket förvirrar lyssnaren och skapar sin egen rytm. Jag lade märke till Kasabians albumtitel och var avundsjuk på den, men framför allt på själva plattan. Det är en fantastisk rockskiva. Det är en fantastisk modernistisk rockskiva. Men när det gäller att skapa förvirring genom språket kan man aldrig överträffa Mark E Smith i The Fall. Han är mästaren.

Och nu, med Postcards from a Young Man, har ni pendlat tillbaka till den andra ytterligheten, melodisk arenarock som på Everything Must Go.
– På sätt och vis har vi skapat två olika upplagor av gruppen, mer av en händelse än avsiktligt. Vi planerade det inte, men jag tror att så fort vi hade gjort The Holy Bible, där vi gav utlopp åt influenser som Magazine, Wire, The Skids och Gang of Four, uppstod en inneboende förvirring om oss som rockband. Från och med då fanns det två olika Manics, som man måste få att samexistera. Så vi har svårsmälta album som The Holy Bible och Journal for Plague Lovers å ena sidan, och mer lättillgängliga som Everything Must Go och Postcards from a Young Man å andra. Man kan säga att det har skadat oss eftersom det förvirrar publiken, men samtidigt har vi haft nytta av att kunna växla mellan två stilar när det passar oss.

Inför det här albumet sade ni att det var “one last shot at mass communication”. Vad ska ni då göra efter det? The Holy Bible del 3?
– Jag tror inte att vi någonsin skulle kunna göra en skiva som på allvar var en uppföljare till The Holy Bible eller Journal for Plague Lovers. Kanske skulle vi kunna skapa en tredje version av gruppen, vilket skulle kunna bli katastrof. Vem behöver tre olika Manic Street Preachers? Ingen, antagligen. Det var nog det vi gjorde på Lifeblood, och det blev ett misslyckande. Vi måste vara realistiska. Men vad vi än gör på de kommande skivorna, tror jag inte att vi någonsin kommer att sikta på att få en listetta igen. Vi vill inte riskera att vattna ur musiken.

När man i början av nittiotalet läste om Manic Street Preachers i NME och Melody Maker, nämnde de ofta Guns N’ Roses som förebilder. Men den engelska musikpressen verkade inte kunna ta till sig budskapet. Man antog att det måste vara fråga om någon ironisk provokation från walesarna. Att en brittisk, kritikerhyllad grupp som bestod av politiskt medvetna akademiker skulle kunna vilja bli mångmiljonsäljande stadionrockare på samma sätt som ett gäng pudelpermanentade Jack Daniels-offer från Sunset Strip, var så uteslutet att man inte ens behövde fundera på om det kunde vara allvar.
– Nej, det var inte ett dugg ironiskt. När vi växte upp fanns det ett kulturellt vakuum i Wales. Vi hade tappat vår identitet på grund av vad Thatchers regering hade gjort med vårt land. Så vi blickade utåt för att få inspiration, men det var väldigt svårt att hitta något som passade oss. Men för oss, som var post-indiekids, var Guns N’ Roses och Public Enemy något nytt. De innehöll en stark, inneboende motsägelse som vi inte kunde ignorera. Vi kunde inte bortse från det faktum att It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back och Appetite for Destruction just då, för oss nördiga indiekids, var det enda som inspirerade oss. Men vi såg även sprickorna i fasaden. Guns N’ Roses hade en obehaglig kvinnosyn och Axl var inte fri från rasism. Men samtidigt fanns det glamour, det fanns rock och det fanns roll. Det var fantastisk musik med en nihilistisk attityd. Samma sak med Public Enemy. Där fanns passiv rasism, definitivt antisemitism, men det fanns även nyfunnen styrka och nyvunnen kunskap. De var på samma gång vältaliga och aggressiva på ett sätt som tilltalade oss. De här två grupperna var oerhört spännande, samtidigt som vi såg att de hade stora brister. Men vi kunde inte ignorera dem. De var naturkrafter och produkter av sin omgivning. Det är märkligt att om man ser någon i Guns N’ Roses-t-shirt nu, så är det en ironisk gest. De människorna vet inte vilka låtar som fanns med på Appetite for Destruction. De har bara hört “Paradise City” och “Sweet Child of Mine”.

Förre Guns N’ Roses-basisten Duff McKagan medverkar på “A Billion Balconies Facing the Sun”, vars titel är en metafor för Internet. Bradfield visar sig ha starka åsikter om vad denna ansiktslösa, världsomspännande kommunikation har gjort med rockjournalistiken.
– “A Billion Balconies Facing the Sun” låter inte nödvändigtvis som något från vår debutplatta, men den skulle ändå platsa på någon av våra två första skivor. Ibland tycker vi om att visa att vi fortfarande är förälskade i den där slitna gamla saken som kallas rock and roll, och detta är en sådan låt. I texten kan man kanske se en viss generationsskillnad. Vi växte upp med en oerhört aktiv musikpress i Storbritannien. Det fanns NME, Melody Maker och Sounds, och inte minst en levande fanzinekultur. Allting var mycket mer påtagligt och fysiskt. Om man träffade en journalist och började gräla om något, gjorde man det ansikte mot ansikte. Antingen man tyckte om personen eller om man avskydde varandra, var det alltid ett möte som gav något. Nu lever vi i en tid då man får kritik på Internet som inte står under någon som helst redaktionell kontroll och som ingen behöver ta ansvar för. Jag struntar i om någon tycker att jag är konservativ eller reaktionär. Det är bara det att jag tror på journalistiken som konstform. Jag älskar journalistik. Jag har lärt mig mer om mig själv av negativa recensioner än av positiva. När en journalist måste ta ansvar gentemot en redaktionell policy tycker jag att journalistik är något fantastiskt, antingen det handlar om politik eller kultur. Jag anser att Internet har förstört rockjournalistiken, vilket gör mig oerhört ledsen. Jag växte upp med skribenter som Greil Marcus, Nick Kent och Lester Bangs, som var fritänkare men samtidigt hade sina rötter i pressetik. Internet har rubbat den balansen.

Ni talar ofta om walesiskhet. Hur påverkar det er rent konkret att ni kommer från Wales? Gör ni saker och ting annorlunda som grupp än ni annars skulle ha gjort?
– Vi skriver och spelar in allt i Wales nu. Man skulle kunna säga att vår walesiska identitet ger oss energi. Ibland känns den nästan som en extra medlem i gruppen. Den driver oss framåt och ger oss en känsla av att slå ur underläge. Vad det innebär att vara walesare är bara något som man blir medveten om. Man blir medveten om det vid en väldigt tidig ålder. Vissa säger att skottar är överlägsna, irländare är romantiska och walesare är bara … annorlunda. Vi är inte lika utåtriktade som irländarna och inte lika självsäkra som skottarna. Vi har en tendens till självhat och man kan inte förneka att det finns en enorm melankoli i den walesiska kulturen, antingen det gäller Richey, Richard Burton, Dylan Thomas eller R.S. Thomas. Bitterhet också. Men omvänt tycker jag att vi är väldigt öppna. Vi accepterar andra människor. Jag tycker om att Wales är en liten nation, för ett land med tre miljoner invånare kan aldrig ta över världen. Vi kan vara pompösa, överdramatiska och självbelåtna, men vi har alltid en realism som hindrar oss från att gå till överdrift. När folk kommer till vårt land är vi närmast aggressivt vänliga, samtidigt som vi har vår stolthet. På något vis har vi en annan världsbild än de andra keltiska folken. Vi är mer inåtvända, men samtidigt mer öppna mot omvärlden. Vi är fulla av motsägelser.

Är livet på turné med Manics så stereotypt som det kan se ut för en utomstående? Nicky med sina klänningar och dammsugare, Sean med sin Playstation och du som den normale som kopplar av med en pint på puben?
– Det är svårt för mig att betrakta bandet utifrån och se hurdana vi är. Jag har känt Nicky och Sean hela mitt liv. Men jag tror att vi faktiskt är ganska excentriska människor. Om man är medlem i en rockgrupp ända från tonåren är det lätt hänt att man blir lite speciell … Om jag inte hade råkat in i det här jobbet hade jag kanske blivit en mer välanpassad människa, haha. Något annat som vi har gemensamt är att vi alla styrs av våra fixa idéer. Det är bara det att mina är väldigt alldagliga. Jag älskar att läsa om politik och jag älskar musik. Jag köper fortfarande skivor i mängder. De sakerna vägleder mig fortfarande, och jag kan inte släppa dem. Men Nick är värre än jag. Han köper fortfarande två album i veckan, vilket är imponerande vid 41 års ålder, och Sean är… fortfarande besatt av att brottas med den moderna teknologin, haha. Så vissa stereotyper passar in, men vi är mer normala än så. Till exempel älskar vi sport. När vi var yngre och träffade andra musiker, blev vi alltid förvånade över att de verkade tro att man som musiker inte kunde tycka om sport, för det var alltför “macho” eller något i den stilen. Det kunde vi aldrig förstå. När vi var unga handlade mycket av indiekulturen om att dra sig undan livet och det fysiska, och på sätt och vis kunde jag förstå det, men vi kunde aldrig frigöra oss från idrotten. Vi älskar den för mycket. Vi kanske verkar excentriska, men vi är bara vanliga grabbar som väntar på att resultaten ska komma in från friidrotten, boxningen eller rugbyn. På många plan är vi extremt normala.

Nu har Manic Street Preachers varit aktiva i över tjugo år. Kan du sätta fingret på vad det är som gör er till mer än bara en grupp i mängden?
– Vi har känt varandra sedan vi var barn och förstår varandras bakgrund, och därför har vi också en djup respekt för varandra. Om jag spelar en ny låt för Nick eller Sean vill jag att de ska älska den, för jag vet att vi alla måste stå för allt vi gör tillsammans. Om vi grälar om något försöker vi lösa det så snabbt som möjligt. Jag är 41 år gammal nu, och kanske gör jag detta under resten av mitt liv. Därför måste man inse att det handlar om mer än bara musik. Det gäller vår vänskap, och det får man inte ta lätt på. Man får aldrig gå och lägga sig osams och man måste alltid se till att de andra vet att man bryr sig om dem. Det låter kanske lite “Band of Brothers”, men musiken representerar vår vänskap.

Fem snabba till James Dean Bradfield

Senaste maträtten du lagade:
– Hemlagad lasagne. Från scratch.

Senaste skivan du lyssnade på:
– King Night av Salem.

Senaste filmen du såg:
– Den senaste filmen jag såg var Stalker av Tarkovskij, för att se om den hade samma effekt på mig som när jag var tonåring.

Bortsett från Spinal Tap på turnébussen, förstås.
– Haha, jag skulle aldrig få för mig att titta på den filmen. Någonsin.

Senaste idrottshändelsen du följde, antingen live eller på tv:
– Cardiff Blues, mitt rugbylag alltså, mot … Nu minns jag inte vilket lag de mötte … Kan det ha varit Edinburgh? Nej, nej, nej, det var det inte! Det var Cardiff Blues mot … Fuck! Mother fucker! fräser James i luren, och låter orimligt arg på sig själv för att han inte minns.

Det är oerhört viktigt att detta blir exakt rätt.
– Haha, jag vet att det inte är så noga. Fuck. Argh. Nej, det var Cardiff Blues mot Edinburgh! Behövde det vara live på arenan?

Vi godkänner tv också.
– Då var det Cardiff Blues mot Edinburgh.

Berätta något om dig själv som ingen vet:
– När jag var barn ville jag bli präst. Sedan ville jag arbeta med skogsvård. Därefter ville jag gå med i armén, innan jag ändrade mig igen och ville bli en walesisk efterföljare till Tim Roth. Till sist bestämde jag mig för att bli musiker.