DMK – Lär känna Depeche Mode-familjen fån Bogota

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Underhållande videor, ljuvt klingande barnstämmor och en stor portion livsglädje. När Dicken, Milah och Korben är i farten går ingen Depeche Mode-diggare säker. Zero har talat med Colombias coolaste coverband.

Det har gjorts åtskilliga Depeche Mode-covers genom åren. Tyvärr har en övervägande majoritet varit förhållandevis ointressanta. Men det finns ett par lysande undantag. Såväl Smashing Pumpkins “Never Let Me Down Again” som Johnny Cashs “Personal Jesus” och Tori Amos “Enjoy the Silence” håller minst lika hög klass som originalen.

Även DMK sällar sig till det absoluta toppskiktet. Den latinamerikanska trions version av “Everything Counts” är faktiskt något av det charmigaste jag har hört på länge.

DMK består av Dicken Schrader och hans två barn, Milah (8) och Korben (5).
– Jag har varit Depeche Mode-fantast sedan tonåren, berättar Dicken. Och intresset är fortfarande nästan lika stort. Mina barn är därför, bokstavligen talat, uppväxta med bandets musik. Det föll sig helt naturligt att vi började sjunga Depeche-låtar tillsammans. Både barnen och jag tyckte att det var jätteroligt, så vi byggde ut konceptet med olika instrument. En dag bestämde jag mig för att föreviga det hela. Barn växer ju upp så snabbt, och jag ville inte glömma hur kul vi haft tillsammans.

Några tankar på kommersiell uppmärksamhet hade han emellertid inte.
– Nej, vi spelade bara in en video för vårt eget nöjes skull. Men jag kopierade den till ett par vänner, som i sin tur spred den vidare till sina kompisar. Till sist fann den sin väg ut på YouTube. Responsen blev, minst sagt, överväldigande …

“Everything Counts” är nämligen uppe i mer än en miljon visningar. Den colombianska familjens andra Depeche-tolkningar, “Strangelove” och “Shake the Disease”, ligger inte långt efter i popularitet.
– Folk har börjat känna igen oss lite. Häromveckan hade vi picknick i en park i Bogotá. Plötsligt kom det fram en man som ville bli fotograferad tillsammans med oss. “Var det någon du kände, pappa?” frågade Korben. “Nej, men han visste tydligen vilka vi är”, svarade jag. “Är vi kändisar nu?” undrade Milah. Då visste jag inte riktigt vad jag skulle säga.

En stor anledning till framgångarna är naturligtvis att videorna är så genomtänkta och roliga. Det visar sig finnas en naturlig förklaring.
– Jag jobbar som regissör och barnens mamma är stylist, förklarar Dicken. Men det är faktiskt Milah och Korben som varit de starkast drivande krafterna under inspelningarna.

Var videorna inte svåra att göra?
– Jo, det krävdes en del förberedelser och ett flertal tagningar, men vi är nöjda och stolta över slutresultaten. Man riktigt ser hur kul vi hade tillsammans!

Vid sidan av Depeche Mode-hyllningarna har Dicken och Milah även spelat in electrolåten “Tumba La Granja”.
– Milah och jag skrev den när hon lärde sig multiplikationstabellen i skolan. Matematiken blev roligare och mer lättförståelig på det viset, menade hon. Jag kan bara hålla med. Det är förresten Milah som har ritat figurerna, som jag sedan animerat.

DMK har ett par prominenta beundrare. Både And Ones sångare Steve Naghavi och elektropopgurun Vince Clarke följer deras framfart i cyberrymden. Någon direktkontakt med inspirationskällan Depeche Mode har de emellertid inte haft än. Jag frågar vad de skulle säga till herrar Gore och Gahan om de fick möjlighet att träffa dem.
– Tack för er fantastiska musik, som har hjälpt mig att förstå vem jag är, börjar Dicken.
– Vi är era största fans, och jag har längtat efter att träffa er hela livet, fortsätter Milah.
– “Strangelove”, svarar Korben med en femårings underbara logik för vad som är väsentligt. (Nog hade det varit roligt att se Daves och Martins miner?)

Jag vänder mig till Milah och Korben och frågar vad de lyssnar på förutom Depeche Mode.
– Jag älskar musikaler, berättar Milah. Sound of Music och Annie är mina absoluta favoriter. Jag kan sjunga hela “Hard Knock Life”!
– Jag gillar Svampbob Fyrkants låtar, blir Korbens korta men alldeles förträffliga svar.

Häromåret fick en svensk Depeche-tolkning en del välförtjänt uppmärksamhet. Jag frågar Milah och Korben vad de tycker om Lovis och hennes glada glassfrossande.
– Jag gillar det, berömmer Milah. Det är kul att se att det finns barn i andra länder som tycker lika mycket om Depeche Mode som vi.
– Det var en skojig video, skrattar Korben.

Vill ni bli popmusiker när ni blir stora?
– Jag vill bli sångerska, fotomodell och veterinär, avslöjar den ambitiösa Milah.
– Ja, musiker … och kanske busschaufför också, svarar Korben efter att ha funderat ett tag.

Jag frågar avslutningsvis Dicken hur han föreställer sig DMK:s framtid.
– Vi kommer att hålla på så länge som vi tycker att det är roligt, vilket förmodligen blir fram till barnen tycker det är pinsamt att göra musik med sin farsa. Fler Depeche-videor är på gång och kommer att dyka upp på YouTube framåt sommaren. Vi har fått erbjudanden om att spela in en skiva också, men jag känner mig lite osäker på om det är rätt medium för oss. Men vi får se. Allt är möjligt!

Fotnot: Tyckte du att den här artikeln var allt för sockersöt? Menar du att det var ett billigt knep att ta med gulliga barn? Är du av den bestämda uppfattningen att popjournalistik ska handla om långhåriga, tatuerade rockmonster eller arroganta engelsmän i dyra märkeskläder? Okej, akta dig, min nästa artikel kan mycket väl komma att innehålla både en djupintervju med Ernst Kirchsteiger och en bildserie med ulliga kaniner …