Erasure – Elektroniska julsånger

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Inga Karlsson)

Ishotell, pepparkakor, latin, kyrkokörer och fetischkläder. Med anledning av Erasures julskiva Snow Globe intervjuade Zeros Inga Karlsson Andy Bell om hur han upplever julen och Erasures långa karriär.

Fjorton album och över tvåhundra låtar ligger i den stora melodibrunnen. Efter den senaste turnén kändes det motigt med Erasure, berättar Andy. Men på Snow Globe hittar artisterna tillbaka till “Erasure-maskineriet”. Det var ett spännande samtal med Erasures ena halva, Andy Bell, där han berättar om den nya julskivan, om sin förkärlek för kyrkokörer och om sin stora nyfikenhet på ishotellet i Jukkasjärvi.

Foto: Phil Sharp.

En julskivas livslängd är ju ganska begränsad. Hur kom det sig att ni ville göra en julskiva? Var det en längtan efter tradition eller en uppenbarelse av nostalgiska känslor?

– Vi har varit etablerade länge nu och blev sugna på att göra som en del andra artister. Det kändes kul att ha en julskiva med i sin musikaliska katalog. Tanken var även att mixa upp det med mer vanliga låtar så att det inte skulle kännas som ett jullåtskoncentrat. Det var också ett bra sätt för oss att komma tillbaka till Erasure-lunken efter den stora turnén 2011, som på många sätt var påfrestande för oss. Nu kom vi in i arbetet på ett mjukt och varsamt sätt, tycker jag.

Det finns ett antal julklassiker på Snow Globe som är ganska avskalade och enkla. Var det just så stilla, nästan med ett naket manér i ljudbilden, som ni ville förnya låtarna “White Christmas” och “Silent Night”?

– När jag gick i skolan sjöng jag i gosskör. Vi gick i en katedralskola, så vi besökte katedralen varje termin. Jag var imponerad av den massiva orgeln och av den kyrkliga, minimala ljudklangen redan då. Den redan befintliga ljudbilden med kyrkokör har möjlighet att leva vackert på egen hand. På Snow Globe förstärkte vi den bara på ett väldigt enkelt sätt med filigranljud och enkla bastrummor för att fördjupa originalkänslan snarare än att dränka den i överutsmyckade ljud. Det blir mer som en speldosa. Tänk dig bara en sådan låt och ett tänt stearinljus… Vackert.

Ja, jag gillar verkligen lugnet och enkelheten i en sådan tolkning. Jag tror den kommer att uppskattas hos oss i Sverige. Vi gillar ju enkelhet och stillhet.

– Åh hehe, det var snällt sagt. Ni är ju också kända för fyra månaders mörker och kyla… stackare! Hursomhelst får jag för mig att ni upplever en mer klassisk, traditionsbunden jul i Sverige, inte så kommersiell som hos oss i England. Hos oss är det den mest amerikanskt kommersialiserade högtiden med alla överdrivna annonser, filmer, stjärnspäckade reklamblad med mera. Det är verkligen “over the top”, inte roligt alls.

“Gaudete” är en sakral julsång på latin från 1600-talet. Berätta varför ni tog med en tolkning av just denna sång på skivan. Det är ju en ganska direkt tolkning i endast en mjuk elektronisk omfamning.

– Jag hörde en cover på låten för länge sedan, på 70-talet faktiskt, då jag var i tonåren. Det var med ett folkrockband som hette Steeleye Span. Vi läste ju latin i skolan. Vår skola var väldigt gammal, över femhundra år. Ibland hade vi bönestunder på latin också. Det var väldigt gammaldags. Latinet har på något sätt präglat mig. Men i övrigt gillar jag låten. Den fascinerar mig för att den är så ovanlig. Den är så gammal, ändå har den tolkats av både folkband och sjungits i kyrkokörer. Och så måste jag bara säga att jag gillar gamla grupper som hade sina glansdagar på kanske 70-talet och håller på att spela än idag. Med samma inlevelse. Det är starkt.

“Make It Wonderful” och “There'll Be No Tomorrow” är två låtar uppburna av starka melodier och väldigt lätta att gilla på direkten. Andra låtar påminner mig inte om jul överhuvudtaget. Jag antar att det var själva idén för att inte göra skivan för julig, alltså att spä ut julen en aning? Var ni oroliga för “juloverload”?

– Ja, det kan ju bli för mycket av det goda om man inte passar sig. En del sånger är ju helt sönderspelade. Man vill inte få en julhammare i huvudet som dunkar in de söndertjatade låtarna. Jag tror intuitivt att vi valde rätt delikata jullåtar. Vi arbetade fram dem utan en överlastad ljudbild, för vi har ju ett rykte från det förflutna med låtar som “Drama” där det finns mycket av det mesta. Det var dags för oss att vara lite mer sparsmakade nu, satsa mer på det musikaliska hantverket. Den här gången har vi så att säga tagit bort all garnering och serverat en slät kaka. Har ni glaserade kakor i Sverige?

Diskussionen fortsätter en stund mellan Andy och mig om den svenska julen. Jag berättar om våra storslagna pepparkakor. Han verkar ha en förkärlek för ingefära och julkryddor och frågar om pepparkakorna håller i evighet när man hänger dem i granen. Vi talar sedan om den brutalt sockrade glöggen och jämför den med det tyska Glühwein. Jag berättar att den är så söt så att tungan stelnar. Andy gör ett ironiskt inlägg kopplat till vår svenska vinter om att han älskar kyla, verkligen älskar, älskar att frysa… Och så pratar vi om hans önskan att besöka ishotellet och andra sevärdheter placerade i den isande kylan han gärna tar sig ett bett av.

– Jag vill verkligen dit, säger Andy i exalterad ton. Jag har bestämt mig. Nästa år skall jag absolut dit. Jag älskar redan det jag hört om stället. Och så naturligtvis renkött. Renkött måste vara något av det godaste jag smakat!

Jag kollar ofta på skivomslag när jag får in skivor att recensera. Det är kul. Det visuella säger också en del om skivan. Cartoonfigurerna på dig och Vince ser väldigt söta, eleganta och undernärda ut. Vad ligger det för tanke bakom skivomslaget och vem har skapat det?

– Haha, undernärda! Den var bra. De tecknade figurerna kommer från Martin Meunier och Tonya Hurley, som skapat dockor av oss för musikvideon. Tonya är vår managers fru och Vinces frus tvillingsyster. Fick du med det? Hehe… Martin Meunier arbetar för Tim Burton. Men jag håller med. Dockorna är undernärda. Men det är ungefär så jag känner mig nu när jag gymmat för mycket och ätit för lite…

När jag var i tonåren hade en kompis en Erasure-plansch i sitt rum där du var klädd i en svart brottardräkt i latex. Jag minns att vi var några stycken som hade en djupgående diskussion kring denna utstyrsel och huruvida den var bekväm eller inte. Det är nu min stora glädje att avtäcka sanningen. Hur var det att ha på sig denna gummidräkt som var den mest förekommande bilden med dig i våra svenska musiktidningar under 80-talet?

– Den där var ju helt kanon! Höll allting på plats. Jag hittade den i en fetischaffär. Det var en baddräkt i gummi, helt enkelt. Perfekt. Lätt att tvätta, linda in i en handduk och sedan pudra med talk. Färdigt!

Perfekt. Precis som med en nybadad bäbis, haha.

– Exakt, haha. Visserligen är det ju kört om den går sönder, men det är en annan fråga… Det måste varit 1988 jag hade den på. Det var tider det.

Vad har ni för planer för 2014? Jag läser här att Erasure skall spela på CarFest-festivalen. Vad har ni för andra planer eller är du och Vince engagerade i egna projekt?

– Jag försöker att ge ut lite solomaterial, men tiden krymper. Erasure turnerar i september. Vi hoppas åka på lite spelningar.

Sverige? Norden?

– Vi hoppas! Har inte varit där på länge, så det skulle verkligen vara toppen!