Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Svenska postpunkbandet It’s For Us åkte till finska Österbotten för att spela in nya låtar. Nya EP:n Malax är döpt efter platsen den spelades in på. Gitarristen Jon Gredmark berättar för Zero om hur kvartetten fick glesbygd att låta som storstad.
Malax är en kommun med omkring 5000 invånare och i pressmeddelandet skriver ni att EP:n spelats in i ”halvisolering”. Hur hamnade ni i Malax?
– Senaste skivan spelades in i Stockholm i glappen mellan jobb, disk, hundpromenader och så vidare. Vi gjorde ett pålägg i taget och mesta tiden i studion tillbringades med att halvsova i soffan. Nu ville vi ha fullt fokus och en mer levande och pigg process, och därför bestämde vi oss för att smita iväg. Att det blev just Malax är helt och hållet mitt fel, eller förtjänst. Jag har bott där i perioder under de senaste åren, faktiskt också just nu, och har kontakt med ett konstkollektiv, Malakta, där också Stefan Backas som spelade in EP:n ingår. Störst påverkan på EP:n var nog det att vi alla var samlade och hade en fantastiskt kreativ och rolig stund tillsammans. Vi hade tid helt enkelt att umgås, basta, bada badtunna och bara göra musik dygnet runt under nästan en vecka. Kravlöst och roligt. Det var första gången på länge som vi träffades under de förutsättningarna.
När ett band reser ut på landet för att spela in är det lätt att tro att resultatet ska låta kargt och långsamt, men låtarna på Malax EP har ju en direkthet, en hög puls och ett slammer som kan liknas vid ett storstadsmyller. Vad har inspirerat dem?
– Vi hade ingen tanke med att vi skulle vara just på landet. Det stod mellan Berlin och Malax och nu råkade det bli Malax. Allt material är framjammat och för första gången spelade vi in allt live tillsammans i ett rum. Allt under den veckan i Malax. Förutom sången så klart, som vi lade på senare. Förhoppningen med det var just det du nämner, direkthet, puls och slammer, så det är jättekul att höra att den känslan kommer fram i resultatet!
Malax ligger ju bara någon mil från Petalax, där Vasas Flora och Fauna spelade in sin nya skiva, som också släpps idag (fredagen den 24 april). Är det en särskilt bra indie-bygd, den här delen av Finland?
– Malax skiljer sig från till exempel Stockholm på tusen sätt, på gott och ont. Men åtminstone jag själv är mycket mer kreativ här än i Stockholm. Jag upplever att det finns något slags lugn form av pepp bland musiker och konstnärer här som jag tror kan vara ganska speciell.
Vart är ni på väg just nu som band, utvecklingsmässigt? Vad kommer att hända härnäst?
– Vi befinner oss på fyra olika platser just nu, Göteborg, Ludvika, Berlin och Malax. Det faktum att vi inte kan träffas, som läget är nu, kommer definitivt att påverka vår utveckling. Jag är glad att vi valde att satsa helt på live/jam-processen senast och så kan man kanske ta vara på de här märkliga förutsättningarna med distans och isolering i kommande släpp, på samma sätt som intimitet, närvaro och energi präglar Malax-EP:n.
Efter ”halvisolering” i Malax, betyder det att ni nu är proffs på att hantera corona-isolering?
– Vi är inga proffs än, tack och lov! Tvärtom, vi saknar varandra mer än nånsin och hoppas att situationen i vår värld hinner ändras innan någon människa alls ska behöva bli proffs på det här. Jag och Camilla har dock börjat skicka skisser till låtar fram och tillbaka mellan oss och är igång med något slags distanskomponering. Det ska bli spännande att se vart det leder och allt ont har gott med sig och efter regn och så vidare, men när jag tänker tillbaka på senaste gången jag satt med Camilla i hennes vardagsrum och skrev musik tillsammans vill jag nästan gråta för att jag saknar det så mycket.
Hur frustrerande är det för ett band att inte få komma ut och spela?
– Att inte kunna spela live i samband med EP-releasen känns supertråkigt, men man får peppa på andra sätt. Vi håller på att boka – och boka om – spelningar inför hösten och håller tummarna för att kunna ge oss ut då istället.
