Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
På sin nya EP, Hatets kungarike, bjuder Robin Velander på sex vemodiga spår som handlar om de värdelösa känslor som genomsyrar dagens Sverige. Hatet, avunden, bitterheten, girigheten och misstron besjungs till tonerna av melodiska syntar och tunga beats. Zero ville naturligtvis veta mer och växlade några ord med den mångsidigt kreativa huvudstadsbon.
Hej, Robin, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Då du fortfarande är ett ganska nytt fenomenen på den elektroniska pophimlen, så startar vi med ett väldigt övergripande spörsmål. Vem är egentligen Robin Velander?
– Den korta versionen är att jag är en 28-årig Karlstadsson i Stockholmsexil, som gör elektronisk pop med svenska texter. Den lite längre versionen är att jag är ett uppväxt i ett arbetarhem i Karlstad och redan tidigt var väldigt präglad av musik. Trots det började jag inte hålla på med musik förrän jag var 17 och startade mitt första band. Men jag har ända sedan barnsben varit en skrivande person. När jag sedan flyttade till Stockholm triggade känslan av att vara ensam i en ny stad igång saker i mig. Jag började ta mitt skrivande på större allvar och ville skapa något substantiellt. Det ledde till att jag började skriva dikter och blev publicerad i några antologier. Men jag drömde hela tiden om mer än bara text. Musiken pockade på och det kliade i fingrarna att skriva låtar. Till slut var det dags att agera och jag drog igång ”Robin Velander-projektet”. För att citera Springsteen, så kan man säga att ”jag jobbar på en dröm”.
Hur kommer det sig att det blev just elektronisk pop?
– Ju mer jag lärde mig om låtskrivande och musikproduktion, desto mer betydde skapandet för mig. Musiken blev min ventil och min terapi för jobbiga saker i livet. Att det blev just elektronisk musik handlar mycket om mina referenser. Jag älskar elektronisk pop! Den har en speciell atmosfär och en kyla som inte går att uppnå på något annat sätt än med syntar och trummaskiner. Trots att elektroniska ljud har blivit sjukt mainstream i dag, så känns synthesizern fortfarande som ett futuristiskt instrument. I mina andra band har jag spelat rock och hamnat i total extas på scen. Men det har ändå inte riktigt känts i hjärtat. Den elektroniska musiken går däremot rakt in i min själ!
När man lyssnar på dina låtar får man känslan att du hämtar mycket inspiration från Basildon och Eskilstuna. Vad betyder egentligen Depeche Mode och Kent för dig?
– Det stämmer utmärkt! Depeche Mode kom till mig vid helt rätt tidpunkt i livet. Jag var i de tidiga tonåren och hade inte riktigt hittat ”min musik” än. Då fick jag Playing the Angel i present och den öppnade ett helt nytt universum. Snabbt letade jag vidare, blev förälskad i Violator och Some Great Reward och konstaterade storögt: ”Wow, musik kan vara så här också”. Jag kommer ihåg hur tagen jag blev när jag hörde ”Blasphemous Rumours” för första gången och bara ropade ut ”Det här är så himla bra!”. Kent, å andra sidan, betyder verkligen allt för mig! Det finns inget band som hjälpt mig ur så många kriser – ja, jag tror att musik har den kraften – som just Kent. Det var som att förlora en vän eller göra slut med en partner när de la av 2016. Tur att skivorna finns kvar! De har inte gjort en enda dålig platta. Referensmässigt försöker jag dock vara väldigt försiktig med att försöka härma eller låta som dem. Kent är lite som en helig ko. Men jag kanske låter lite som dem ändå, fast omedvetet, haha! Jag skulle också vilja nämna Nine Inch Nails, The Knife och ABBA som viktiga inspirationskällor.
Du släpper nu EP:n Hatets kungarike. Onekligen en mörk och ödesdiger titel. Vad kan du berätta om EP-släppet?
– Jag valde att göra en EP, eftersom jag hade skrivit en rad låtar som jag märkte handlade om liknande teman och bildade en bra helhet tillsammans. Hatets kungarike handlar om det jag tänker på när jag hör frasen ”dagens samhälle”. Jag tänker på det som händer i kommentarsfälten i sociala medier. Jag tänker på hatet och hoten mot journalister, opinionsbildare och våra folkvalda. Jag tänker också på ett samhälle som sviker när man behöver det som mest. Allt det där präglar EP:n. Men det är samtidigt låtar som är popiga, direkta och har en och annan trallvänlig hook. Allt det tillsammans blir Hatets kungarike.
Mörkt syntblippande ”Känner doften av himlen” har fungerat som aptitretare inför EP:n. Både texten och musikvideon antyder att du behandlar ganska tunga ämnen. Hur skulle du beskriva innehållet och vem har gjort den stämningsfulla lågbudgetvideon?
– ”Känner doften av himlen” handlar om psykisk ohälsa och självmord. Jag tycker det är ett ämne som är viktigt att prata om. Inte minst för män. Jag har funderat mycket på den skadliga manligheten som gör att män har väldigt svårt för att prata om sina känslor. En manlighet som gör att män tar till våld istället. Både mot sig själva och andra. Det är hemskt och tragiskt. Och jag har varit där själv. Musikvideon är mitt eget verk. Idén kommer från en Ingmar Bergman-film. När jag spelade in låtarna till EP:n var jag besatt av hans Persona. Inte minst de första fem minuterna, som är väldigt märkliga. Jag tror han själv kallade det ”bilddikt”. Jag ville göra något liknande och såg framför mig att det skulle vara lågbudget, skitigt och nästan lite ”fult”. Det känns som att jag faktiskt lyckades få ihop något ganska intressant.
I ditt pressutskick målar du upp ett scenario där Karl Marx och John Rawls dansar pogo på en gothklubb. Hur politisk är egentligen din musik och vilka känslor vill du väcka hos lyssnarna?
– Haha, ja, det är en fascinerande bild, eller hur? Det finns ju något spännande med politik på dansgolvet. The Knife gjorde det åtminstone väldigt bra. Hur politisk min egen musik är handlar egentligen om vad mottagaren väljer att läsa in i den. Men visst, den är absolut politisk utifrån ett skildrande perspektiv. Samhället är väldigt politiserat och det faktumet intresserar mig. Det är dock viktigt att nämna att jag inte försöker hitta några svar eller använda mig av några pekpinnar i texterna.
Du är inte bara en flyhänt syntprogrammerare, utan även en duktig skribent som tidigare jobbat för tidningen GAFFA. Vad är egentligen roligast: att grotta ner sig i sina favoritartisters skapande eller att göra egen musik?
– Utan tvekan att skapa själv. Men att skriva för GAFFA var också väldigt roligt och givande. Inte minst ur ett ”låna-inspiration-från-andra band-perspektiv”. Dessutom utvecklades jag mycket som skribent. Så ett stort tack till chefredaktören Daniel Horn! Nu ska jag försöka få honom att skriva om min musik istället för att ge mig recensionsuppdrag, haha!
Vilka musikaliska ambitioner och förhoppningar har Robin Velander inför framtiden?
– Tar jag min musik på blodigt allvar? Ja! Men har jag ett enormt driv att kunna leva på den? Nja, kanske inte i dagsläget. Det finns inget självändamål i det, även om det såklart är en stor dröm på sikt. Det som skulle göra mig mest lycklig just nu är om så många som möjligt skulle lyssna på låtarna, uppskatta dem och sprida dem vidare. Naturligtvis skulle jag också bli väldigt glad om Progress Productions eller något annat synthorienterat skivbolag hörde av sig…
