Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Zeros Ernst Adamsson Borg drog på sig beatnikbaskern, pipskägget och den tvärrandiga tröjan för att spisa lite jazz på Stockholms Jazzfestival.
Moon Ray Quintet föddes ur något som är ganska sällsynt idag, nämligen ett fysiskt brev. Magnus Carlson fick just ett sådant där en medarbetare på skivbolaget EMI uttryckte en vilja om att han skulle släppa ett jazzalbum. Och otroligt nog följde han rådet. Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet föddes där och då. Nu, tio år senare, har mycket förändrats. EMI är nu för tiden en etikett under Universals musikaliska världsherravälde och några fysiska brev får man inte längre. Men Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet har bestått. Eller kanske snarare återuppstått. De samlades nämligen för ett tioårsjubileum på Dansens Hus under Stockholms jazzfestival.
Mycket går att säga om Magnus Carlson men att hävda att han är en jazzvokalist skulle vara en tänjning av ordets betydelse. Han kommer från popen och punken, även enligt honom själv. Men tillsammans med Moon Ray Quintet visar han att förmågan finns där, precis som att han har visat sig kapabel att sjunga bortglömda northern soul-klassiker på plattan Den långa vägen hem. Musiken och sångtekniken följer inte alltid alla konstens regler, men det ska den heller inte alltid göra.
Under den dryga timmen som konserten pågår bjuds det på missade textrader men också ett enormt mått av det som gör honom och Moon Ray Quintet till en utomordentligt tillfredsställande liveupplevelse – låtvalen och de lysande avvägda framförandena.
Som musikalisk uppbackning har han en del av svensk jazzelit. Goran Kajfeš, Per ”Ruskträsk” Johansson, Carl Bagge, Lars Skoglund, Peter Forss och Robert Östlund (den petige upptäcker att kvintett denna kväll blev sextet). De framför både klassiker såväl som mer moderna alster (nåja, Nick Cave får i detta fallet räknas som modern). Ur låtlistan kan fantastiskt välspelade sånger som Rodriguez ”Sugar Man”, Les McCanns ”Sad Little Girl” (som Carlson och kvintetten aldrig spelade in i studio) och självfallet Mose Allisons ”If You Live” (som inledde kvintettens första platta).
Även om Magnus Carlson och hans Moon Ray Quintet inte alltid spelar inom de ramar som förknippas med jazzen har de tillsammans gjort en hjälteinsats för ”den gamla musiken” genom att sätta den i en kontext som många kan förstå. Att de inte sålde fyra gånger platina världen över när första plattan kom är bara en olycklig omständighet. Att konserten avslutas med ”Deep in a Dream” är talande. En låt som, i Chet Bakers version, förde Magnus Carlson in i jazzen. För många andra, inklusive mig själv, var det en betydligt popigare variant av låten framförd av en blåögd New Jersey-bo som förde jazzen på tal, men det talar ändå starkt för hur tilltalande jazzmusiken ofta är.
