Love Supreme – Love Supreme

Bandet Love Supreme och skivan Love Supreme har ingenting med John Coltranes klassiska jazzplatta A Love Supreme att göra. Däremot gör den här franska duon musik, inte långt ifrån jazzens gränstrakter, om än rätt elektronisk sådan.

Joseph Morice och Kenzo Roz är influerade av jazzartister som John Coltrane, Miles Davis och Bill Evans, men sitt gruppnamn och skivtitel fick de av Kenzos flickvän som lyssnade på låten ”Ain´t no remedy” och kommenterade musiken med orden ”love supreme”. Love Supreme har en släpig, rökig framtoning och Joseph Morices sång påminner om en mix av Tom Waits och Isaac Hayes när han pratsjöng på sina symfoniska soulplattor från tidigt 70-tal. Det är en mörk, bullrande men samtidigt mjuk och vänlig röst som är skön att vaggas till ro av. På tal om soul skulle jag vilja påstå att här finns influenser av sådan musik också, likaså pop, om än inte någon glättig sådan. Därmed är det lite svårt att kategorisera Love Supreme och placera bandet inom ett fack, men det kanske inte heller är nödvändigt? Av någon anledning anser man denna debutplatta vara en EP. Den innehåller 8 låtar – en traditionell EP innehåll 4 – och dessa utgör nästan en halvtimmes speltid sammanlagt, men vem är jag att lägga mig i vad som är vad? I vilket fall som helst är denna skiva rätt skön att lyssna till när man går på halvfart, för det är ingen energikick det här handlar om precis. Snarare är det nattmusik. Sen nattmusik när tankarna vandrar och fridfullhetens mörker har lagt sig över takåsarna. Trots att gruppen är fransk sjungs alla låtar på engelska och Love Supreme har vinnlagt sig om en lagom musikalisk variation, så att låtarna skiljer sig åt, men samtidigt fungerar fint tillsammans. En snygg start på karriären.