När The Human League splittrades reste sig en ny supergrupp ur skärvorna. På åttiotalet toppade de hitlistorna med sin souliga elektropop. Nu är de aktuella med en mastodontbox som summerar framgångsåren. Zero har pratat med Martyn Ware om Heaven 17:s långa och ambitiösa karriär.
”Inom 10 år kommer musik att vara som vatten eller elektricitet. Något som bara flödar eller strömmar ut…”
Dessa profetiska ord yttrades av David Bowie redan 2002. Precis som många gånger tidigare visade sig den brittiske renässansmannen ha en nästan kuslig förmåga att förutspå framtiden. Idag är internetbaserade strömningstjänster det vanligaste sättet att lyssna på musik i Sverige och många kan inte föreställa sig en värld utan Spotify.
Men de som bara lyssnar genom mobiltelefonen går miste om en stor upplevelse. Fysiska album ger nämligen mer rymd, mer värme, mer känsla och framför allt tenderar man att ägna musiken mer uppmärksamhet.
Trevligt nog tycks dock skivförsäljningen öka igen. En av trenderna de senaste åren har varit maffiga samlingsboxar som ger hardcorefansen allt de någonsin kunnat drömma om. En sådan som alldeles nyss släpptes är Heaven 17:s jättebox Play To Win, som är en mäktig musikalisk historieskrivning över ett av åttiotalets mest intressanta elektropopband.
Här finns Sheffieldtrions fem åttiotalsalbum i remastrade och expanderade utgåvor. Men det slutar inte där. I boxen hittar man även fem fullmatade bonusskivor med obskyra b-sidor, bortglömda demolåtar och remixer i mängder. Som grädde på moset är allt snyggt förpackat och kompletterat med ett 36-sidigt häfte med låttexter, bakgrundshistorier och unikt bildmaterial.
Zero ville självklart veta mer om den superambitiösa sammanställningen, så vi ringde upp Martyn Ware i hans studio i London.
– Vi har alltid drömt om att ge ut en box som summerade hela Heaven 17:s åttiotal, berättar han. Problemet var att vårt gamla skivbolag inte gillade idén, utan menade att den skulle vara omöjlig att sälja. Vilket kanske delvis stämde vid tidpunkten, men det kändes surt ändå. Nu är däremot skivmarknaden på uppgång igen och Demon Music Group, som är ett skivbolag där sanna musikälskare jobbar, hjälpte oss se till att boxen slutligen blev verklighet. Jag är väldigt nöjd med resultatet! Vi har grävt djupt i arkiven och fyllt skivorna med en massa spännande material. Play To Win är just den typen av box som jag direkt hade sprungit och köpt med någon av mina favoritartister!
Att kalla Play To Win en mastodontbox är inte att ta för stora ord i sin mun. Det rör sig om sammanlagt drygt 150 låtar på 10 cd-skivor. Med denna gigantiska musikskatt framför sig kan det vara svårt att veta var man ska börja. Martyn Ware har dock ett förslag.
– Jag skulle rekommendera folk att lyssna på albumen i kronologisk ordning. På så sätt får man följa ett band i förändring och får en bra bild av vad vi ville åstadkomma under åttiotalet. Efter det kan man botanisera vidare i demolåtarna och remixerna. Jag tycker att vi bjuder på en rätt intressant musikalisk resa. De fem fullängdsalbumen visar Heaven 17:s känsla för ambitiös pop. Sedan lyfter bonusmaterialet fram andra och mer experimentella sidor av oss. Tillsammans blir det ett riktigt spännande paket! Men mitt tips är alltså att börja med Penthouse And Pavement för att därefter fortsätta med The Luxury Gap, How Men Are, Pleasure One och Teddy Bear, Duke & Psycho.
Zero Magazine gillar idén och med Martyn Ware som ciceron tar vi tillfället i akt att titta närmare på Heaven 17:s storslagna åttiotalsproduktion.
Allt började när The Human League splittrades 1980. Först fick Martyn Ware mer eller mindre sparken från bandet. Strax därefter valde även Ian Craig Marsh att lämna konstellationen. Kanske låg en manipulerande manager bakom uppbrottet? Eller kanske hade de musikaliska meningsskiljaktigheterna mellan Martyn och Philip Oakey blivit oöverbryggbart stora? På den punkten cirkulerar det olika historier. Martyn avslöjar inga detaljer, men sticker inte under stol med att det var en jobbig period.
– Det kändes för jävligt på många sätt. Dels för att både Ian och jag fyllde viktiga funktioner i The Human League. Men även för att Phil och jag var gamla skolkamrater. Så det var en väldigt bitter historia. Ian och jag bestämde oss dock för att använda den negativa energin till något positivt. Vi skulle starta världens bästa band själva!
Som första steg rekryterade Martyn och Ian den gemensamme vännen Glenn Gregory som sångare. De ”lånade” sedan ett spektakulärt bandnamn från en fiktiv grupp i kultboken A Clockwork Orange.
– Vi kände direkt att Glenn passade perfekt för det nya projektet. Han har en karaktäristisk röst och var faktiskt en av toppkandidaterna till att bli The Human Leagues sångare i slutet av sjuttiotalet. På sitt sätt var det alltså en revansch för oss alla när han ställde sig bakom mikrofonen i Heaven 17. Vad gäller bandnamnet, så hade både boken A Clockwork Orange och Stanley Kubricks filmatisering gjort starka intryck på oss och vi ville gärna vara del av samma imaginära universum. Dessutom har båda orden, ”heaven” och ”seventeen”, fantastiska klanger. Vem fascineras inte av tanken på ett himmelskt paradis och vem skulle inte vilja vara sjutton år gammal igen? Namnet Heaven 17 ger inga svar, utan väcker bara nya frågor. Är det en gospelgrupp eller ett smörigt hitlisteband? Den tvetydigheten tilltalade oss.
Heaven 17:s första singel ”(We Don’t Need This) Fascist Groove Thang” var en sjuhelvetes debut som med all tydlighet visade att Martyn Wares nya band hade en egen identitet. Likheterna med The Human League var förhållandevis få. Istället handlade det om en funkig och energifylld new wave-låt med ett så högt BPM-tal att Metallicas trummis Lars Ulrich hade haft problem att hänga med.
– Haha, det stämmer, skrattar Martyn instämmande. ”(We Don’t Need This) Fascist Groove Thang” är verkligen snabb. Den är inspirerad av punkkonserterna vi brukade gå på under sjuttiotalet. Tanken var att folk skulle pogodansa och verkligen röja till den. Vi hade förstått att The Human Leagues kommande skiva, Dare, skulle bli popig och kommersiell. Så vi ville göra något helt annorlunda. ”(We Don’t Need This) Fascist Groove Thang” skulle få folk att hoppa till.
Martyn och hans bandkollegor lyckades i sitt uppsåt att chockera med ”(We Don’t Need This) Fascist Groove Thang”. Dock tyvärr inte på det sätt de hoppats på. Då låten innehöll de politiska textraderna ”Reagan’s president elect… fascist god in motion” ville det sig inte bättre än att BBC förbjöd sina radiostationer att spela den.
– I efterhand kan man kanske romantisera vad som hände, men där och då var det inget annat än en katastrof. Vi var övertygade om att ”(We Don’t Need This) Fascist Groove Thang” skulle bli en topp-10-hit, som skulle ge oss en flygande start på Heaven 17:s karriär. Den hade redan hunnit bli ”single of the week” i NME och allt verkade jättelovande när BBC:s förbud kom och satte käppar i hjulet. Helt plötsligt var vi censurerade och nådde bara ut till en bråkdel av publiken. ”(We Don’t Need This) Fascist Groove Thang” var inspirerad av den politiska medvetenheten hos afroamerikanska artister som Gil Scott-Heron, Curtis Mayfield och Parliament. Men den hade också en annan sida, en form av Monty Python-liknande humor, som BBC fullständigt missade. Visst var vi övertygade socialister från arbetarbakgrund alla tre. Men till skillnad från Billy Bragg hade vi inget intresse av missionerande vänsterbudskap. ”(We Don’t Need This) Fascist Groove Thang” var en kombination av samhällskritik och tokroliga discoklyschor. Men tyvärr valde BBC att isolera ett par rader och framställa oss som extremister.
Trots bakslaget med debutsingeln blev Heaven 17:s första fullängdare, Penthouse and Pavement, en stor framgång. Detta kanske delvis för att skivan stack ut med sin spännande musikaliska bredd. A-sidan ”Penthouse” koncentrerade sig på soulig new wave medan b-sidan ”Pavement” var mer eller mindre helelektronisk.
– Jag gillar verkligen Penthouse and Pavement än idag! Den låter fortfarande fräsch och skönt elektrofunkig. I tidiga Human League hade vi en massa regler. Som att vi bara fick använda syntar och trummaskiner. Eller att det var förbjudet att skriva om kärlek eller politik. Glenn och jag var väldigt trötta på de dogmerna, så det kändes skönt att kunna ta ut svängarna i Heaven 17. På Penthouse and Pavement strävade vi efter att sudda ut gränserna mellan synthesizers och mer traditionella instrument. Syntljuden fick gärna låta organiska och gitarrerna fick gärna ha en lite mekanisk känsla. Det skulle vara souligt och svänga, men vi ville behålla en fot på den europeiska avantgardescenen. Lika delar Kraftwerk, Donna Summer, David Bowie och The Righteous Brothers. Personligen tycker jag att vi lyckades bäst i ”Play To Win”, som är en av mina fem favoritlåtar med Heaven 17.
Penthouse And Pavement nådde en aktningsvärd fjortonde plats på UK Albums Chart och genererade en guldskiva hemma i England. Föga förvånande skrek skivbolaget snart efter en uppföljare. Albumet, som döptes till The Luxury Gap, utvecklade Heaven 17:s sound ytterligare ett steg i den syntsouliga riktningen.
– Vi hade ett väldigt bra utgångsläge inför The Luxury Gap, avslöjar Martyn. Skivbolaget gav oss inte bara en frikostig budget, utan vi fick även jobba i vår egen takt och med fullständig kreativ frihet. Så vi bokade in oss i Air Studios vid Oxford Circus, som var Londons bästa inspelningslokal vid tidpunkten, och fick tillgång till den senaste tekniken. Resultatet blev en väldigt välproducerad skiva som kanske var lite popigare än Penthouse and Pavement, men ändå kändes djärv och nyskapande. I mitt tycke lyckades vi förena det bästa från två världar på The Luxury Gap. Den var både lättsmält och konstnärligt utmanande. ”Let Me Go” och ”Come Live With Me” tillhör definitivt det bästa vi gjort.
Det mest kända spåret på The Luxury Gap är dock megahiten ”Temptation” som 1983 klättrade ända upp till andraplatsen på Englandslistan. Men inte nog med det. 1992 släpptes den på nytt i en Brothers In Rhythm-remix och nådde då fjärdeplatsen. Otroligt nog fick den även ett tredje liv 1996 när den var med i kultfilmen Trainspotting.
– Visst är ”Temptation” bra, men jag förstår ärligt talat inte varför just den blivit vår mest välkända och populära låt. Men den måste ha något speciellt. Kanske är det ackordföljden i refrängen? Spelar man den på ett ålderdomshem nickar i alla fall gamlingarna i takt och spelar man den på en förskola så börjar barnen dansa. Jag önskar att jag kunde förstå och destillera essensen ur den låten. Då skulle jag kunna starta en egen hitfabrik i stil med Motown, haha.
1984 släppte Heaven 17 sin tredje fullängdare, How Men Are. Ett album där bandet förnyade sig musikaliskt med både körsångare och framträdande inslag av blåsinstrument.
– Även om The Luxury Gap är vårt kommersiellt mest framgångsrika album, så håller jag How Men Are högre, berättar Martyn. Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band brukar kallas The Beatles artistiska höjdpunkt. Utan att på något sätt jämföra oss med Lennon-McCartney, så tycker jag att How Men Are har samma position i vår katalog. Det var skivan där vi verkligen lyckades göra något nytt och fullända vårt sound. Den där perfekta hybriden mellan elektronik och värme, som vi alltid eftersträvat. ”This is Mine” och ”And That’s No Lie” var låtarna vi alltid velat skriva. Om jag skulle dö i morgon, så kommer jag åtminstone att efterlämna en skiva som jag verkligen är stolt över!
Under slutet av åttiotalet släppte Heaven 17 sedan Pleasure One och Teddy Bear, Duke & Psycho. Två skivor som många betraktar som bandets svagaste stunder. Martyn Ware är benägen att hålla med, men poängterar samtidigt att de är en smula underskattade.
– Det finns ett par bra låtar på båda albumen, som ”Contenders”, ”Trouble” och ”The Foolish Thing to Do”. Det var inget fel på våra kreativa idéer. Problemet var snarare att vi inte riktigt lät som Heaven 17 längre. Precis som Ultravox, Eurythmics och Simple Minds hade vi börjat gå i en mer mainstreamrockig riktning. Det var den allmänna tidsandan. Synthesizers kändes inte lika spännande längre. Men vi var inte helt bekväma med vårt nya sound. Självförtroendet var inte på topp. Så nej, det är inte våra bästa plattor, men jag är ändå glad att de är med i boxen, eftersom de varit utgångna länge och har varit svåra att få tag på. Jag hoppas att folk ger dem chansen och hittar pärlorna på dem!
Efter den femte skivan Teddy Bear, Duke & Psycho tog Heaven 17 en paus på nästan åtta år. Det skulle dröja ända fram till 1996 innan bandet återförenades.
– Vi la aldrig ner Heaven 17, förklarar Martyn. Men alla var överens om att det var dags att göra något annat ett tag. Det kändes nämligen som att vi satt fast i en återvändsgränd. Så alla ägnade sig åt egna projekt i några år. Själv jobbade jag som producent och samarbetade med fantastiska artister som Marc Almond, Tina Turner, Terence Trent D’Arby och Erasure. Det visade sig vara helt rätt sätt att få tillbaka skaparglädjen. Om det inte hade varit för vår kreativa paus, tror jag inte att Heaven 17 hade funnits idag.
Heaven 17 är numera en duo. Detta då Ian Craig Marsh lämnade popvärlden bakom sig för ungefär tio år sedan. På ett nästan Syd Barrett-liknande sätt försvann han från allmänhetens radar och vad han sysslar med nuförtiden är okänt, även om ett rykte florerar att han jobbar som musiklärare i norra England.
– Tyvärr har vi ingen kontakt med Ian längre. Han har aktuella telefonnummer och e-mejladresser till både Glenn och mig, men han verkar ha valt att lämna allt som har med Heaven 17 att göra bakom sig. Det kan kännas tråkigt ibland, eftersom vi delar så mycket livshistoria, men det enda vi kan göra är att acceptera hans val och önska honom lycka till med vad han gör nu. Efter vad jag förstått från gemensamma bekanta, så ska han må bra. Vilket naturligtvis är skönt att veta.
Förhållandet till den gamle Human League-kollegan Philip Oakey är inte okomplicerat det heller, men som den sanne gentleman han är uttrycker sig Martyn diplomatiskt och taktfullt.
– Under många år pratade Phil och jag inte med varandra. Men på tvåtusentalet tog vi upp kontakten igen och har haft lite sporadiskt utbyte på senare tid. Vad jag vill lyfta fram är att Phil är en briljant låtskrivare och konceptkonstnär. Jag tycker att de två första Human League-plattorna tillhör det bästa som någonsin gjorts inom den elektroniska popen. ”The Black Hit Of Space” och ”Circus of Death” låter utomjordiska än idag!
Det var i Sheffield i norra England som allt började för Martyn Ware och hans kollegor. Häromåret utnämndes Heaven 17 till stadens bästa band genom tiderna. En ganska stor ära med tanke på att även The Human League, ABC, Pulp, Moloko och Arctic Monkeys kommer från regionen.
– Det var ett väldigt förvånande, men naturligtvis oerhört smickrande utnämnande. Nu bor jag i London sedan många år tillbaka, men brukar åka upp och titta på fotbollsmatcher med jämna mellanrum, då jag är stor Sheffield Wednesday-fan. Varje gång jag kommer hem, så känner jag att staden har en speciell vibe. Sheffield är hårdare, men samtidigt hjärtligare än London. Atmosfären har påverkat mig och vår musik mycket. När jag var i tjugoårsåldern höll stålindustrierna på att lägga ner, så det fanns en massa tomma lokaler som kunde användas som replokaler eller klubbar. Där härjade unga band som Cabaret Voltaire, Clock DVA och vi runt. Det var väldigt roliga och utvecklande år!
Även om Martyn var med och startade den elektroniska poprevolutionen är hans intresse för dagens scen ganska svalt.
– Jag tycker att den elektroniska musiken utvecklades i spännande riktningar på nittiotalet med triphop, breakbeat och abstrakt techno. Men det senaste årtiondet har jag inte hört mycket som engagerat mig. De yngre elektropopbanden idag verkar vara fixerade vid åttiotalet och försöker låta som Soft Cell, Yazoo eller vi gjorde för trettiofem år sedan. Visst är det kul att ses som en förebild, men jag hade tyckt att det var intressantare om de kom med egna idéer. För mig har elektronisk musik alltid handlat om futurism. Så varför titta bakåt istället för framåt?
Martyn Ware är minst sagt en man med många bollar i luften. Förutom att vara ute och turnera med Heaven 17 driver han tillsammans med Vince Clarke företaget Illustrious Company, som specialiserat sig på 3D-ljud och samarbetat med bland andra BBC TV, The British Council och Amnesty International. Ovanpå det är han gästprofessor på ett flertal universitet i både England och USA, där han föreläser om musikproduktion och kreativt tänkande. Det finns med andra ord inte mycket tid över för att spela in skivor. Han försäkrar oss dock att en ny fullängdare är på gång.
– Glenn och jag jobbar på ett nytt Heaven 17-album och har ungefär kommit halvvägs. Men det tar sin tid, eftersom vi bestämt att det inte ska bli en skiva som växer fram genom att vi skickar filer till varandra. Musiken ska skapas när vi befinner oss i samma rum. Det låter kanske gammaldags, men det är så magin uppstår! Ett annat problem är att vi inte har något skivbolag bakom oss längre. Vi måste alltså göra allt själva, men dagarna är fyllda med andra jobb och naturligtvis vill vi hinna tillbringa tid med våra familjer. När skivan slutligen ser dagens ljus kan jag dock garantera att den blir bra. Heaven 17 har inte tappat glöden!