Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Vilka gjorde årets bästa hiphop- och urban-album? Bilden är kanske en ledtråd… Zeros Morgan Storesund Skarin delar ut priserna.
2018 har varit svårt att se tydliga trender i. Det har inte kommit några gamechangers eller självklara klassiker. Många stora hiphop-namn misslyckades med att nå upp till sin egen högsta nivå. För första gången har ett Kanye West-album inte varit banbrytande. Jay Z och Beyoncés gemensamma skiva var relativt intetsägande jämfört med deras egna bidrag till sin trilogi av “relationsalbum”.
Ändå finns det några trender värda att lyfta fram. 2018 har varit de korta albumens år. Många av årets bästa skivor är under 25 minuter långa. Penga-jagande och spotifyalgoritmer till trots.
En annan trend har varit alla kvinnliga albumsläpp inom hiphop/urban-genren (men även inom musik generellt). Kvinnor verkar för första gången fått eller helt enkelt tagit sig mer kreativa möjligheter och makt. Nicki Minaj är inte längre den enda och självklart bästa kvinnliga rapparen.
Nåväl, här kommer mina favoritalbum från hiphop/urban-genren 2018.
- Dirty Computer – Janelle Monáe
Janelle Monáe lever i sin egna värld, sin egna vision. Dirty Computer är en popskiva, men ändå inte. Den är ironisk men också seriös. Influenserna är många. Den kanske viktigaste från Prince, vars ande lever vidare i musiken.
Albumet är omöjlig att få grepp om, hur mycket man än lyssnar. Lika omöjligt som det har varit att få grepp om 2018. För ett år fullt av spretighet och otydliga trender är det så perfekt att just Dirty Computer hamnar på topp.
- Daytona – Pusha T
Pusha T har precis som sin storsinnade beatmakare Kanye West lyckats hålla sig aktuell på hiphop-scenen i snart 20 år. Push kanske inte tar överdrivet mycket uppmärksamhet, men hans förmåga att nästan alltid överträffa sig själv är imponerande.
Daytona är det bästa albumet i Good Musics albumserie från i somras, men också det bästa ur Pushas egna kanon. Över 21 minuter erbjuder albumet en oöverträffligt självsäker Pusha T över ett par ljuvliga samples från Kanye West. Det är bara att trycka på play och njuta.
- Negro Swan – Blood Orange
Dev Hynes vägrar att hålla sig till en kategori. Hans musik rinner mellan fingrarna på varje tänkbar genre. På Negro Swan har han sänkt tempot och tonen. Musiken flyter ängsligt fram över 80-taliga trummaskiner, jazzigt blås och osäkra gitarrer. Blood Orange suger in sina lyssnare i albumets vemodigt vackra värld och när du väl är där blir det svårt att ta sig ut.
- Room 25 – Noname
Jazzrap är inget nytt, men aldrig har det låtit så opretentiöst som här. Room 25 känns så enkel, men ändå så svår. Med sin arroganta, lugna rappstil begrundar Noname sig själv och sin mognadsprocess över minimalistiskt jazziga beats. En milstolpe för Chicagos alternativa hiphopscen.
- Invasion of Privacy – Cardi B
Cardi B hade alla ögon på sig efter hitsingeln “Bodak Yellow”, men Invasion of Privacy gjorde ingen besviken. Här är Cardi B en ostoppbar kraft, en ångvält som kör över allt i sin väg. Med sin rappa mun och kaxiga rader tar sig Cardi an allt från trap till samba med bravur.
- Astroworld – Travis Scott
Travis Scott är sydstatstrapens svar på Pablo Picasso. Han slår ständigt upp nya dörrar för vad som är möjligt inom den till synes begränsade genren. På Astroworld har Travis tagit in genre-eniga artister och producenter som 21 Savage och Tay-K, men också oväntade gäster som Tame Impala och självaste Stevie Wonder. Allt till ett spännande resultat.
- Aqua Aura – Fricky
Det kanske är fel att ha med en EP på en lista som rankar album. Men när 21 minuter långa Daytona får vara med, då känns det lite oschysst att inte inkludera denna pärla. Aqua Aura är fylld av sprudlande energi och språklig finess. Det är omöjligt att inte dras med av Frickys norrländska charm.
- Kids See Ghost – Kids See Ghost
2018 har inte varit Kanye Wests år. Psykisk ohälsa och politiskt provocerande utlåtanden har fått stå i centrum. För Kid Cudi går den nedåtgående trenden ännu längre tillbaka. Cudi har inte hittat rätt sedan debuten för snart 10 år sedan. Men på Kids See Ghost lyckas duon skrika sig fria från sin tunga börda. Det är en fristad från osmakliga Twitter-Kanye och grumliga depp-Cudi. Här får vi istället ta del av deras musikaliskt geniala sida om så bara för 20 minuter.
- Isolation – Kali Uchis
Det märks att det är med en otrolig glädje och nyfikenhet som Kali Uchis tar sig an sitt musikskapande. På debutskivan Isolation provar hon på allt från funk med The Internets Steve Lacy till Damon Albarn-producerad pop och reggaeton-duett med den colombianska artisten Reykon.
- Beastmode 2 – Future
Paret Future/Zaytoven är kanske Atlantas mest finstämda. Zaytoven, en av hiphopens märkvärdigaste producenter blandar som vanligt sina vackra kyrkomusikaliskt inspirerade melodier med hårda 808-trummor. Future reflekterar över sig själv och sitt liv i den hesaste av stämmor. De har gjort det förut, men nu är duon tillbaka och det låter bättre än någonsin.
