Viagra Boys live på Nobelberget

Hyllade Viagra Boys intog Nobelberget och Zeros Max Blomberg var på plats med fotografen Ernst Adamsson Borg.

Det finns frontmän och så finns det Sebastian Murphy. En tillsynes halvexcentrisk tatuerare som ser sådär fruktansvärt självklar ut när han gungar ut på scenen till toner som får en att tänka på alltifrån Sisters of Mercy och Ministry till Mark E. Smiths The Fall med välplacerade och ibland oväntade klickar av både acid house och en tjutande saxofon som kämpar febrilt för ta så stor del som möjligt i ljudmattan.

Den omåttligt populära Stockhoms-gruppen Viagra Boys tog Nobelberget i besittning för en efterlängtad hemmaplans-spelning under lördagskvällen. Det första man möttes av när man stegade in i den gamla Akzo Nobel-hangaren var en tjock dimma från scenens rökmaskiner som troligtvis stått på högvarv sedan frukost. Efter diverse “Marco” och “Polo” lyckas man till slut tränga sig fram till kvällens skådeplats och förbereder sig på…ja, det är ju liksom det man aldrig vet med Viagra Boys. Ingenting känns särskilt förutsägbart, samtidigt som man vet att det aldrig kommer att sluta i besvikelse. Essensen i Viagra Boys musik och framförande kan, något krasst, brytas ner till en gemensam nämnare – attityd.

Oavsett om det gäller mellansnack, strängbyten eller synthsolo är attityden i det hela ständigt påtaglig. Redan efter första låten har Sebastian Murphy slängt av sig överdelen och börjat dansa sig fram på scenen i sin sedvanliga utstyrsel, mörka solglasögon i storlek XL och Adidas-trackpants. Och nej, inte såna där trackpants du pungar ut 800 spänn för enbart för att få den gamla Originals-loggan, dom här kommer straight outta Igor Sport på Götgatan om man får gissa, tväräkta med andra ord. Den råa tracksuit-dynamiken både genomsyrar och förhöjer kvällens låtar.

Ett av kvällens många klimax kommer dryga 20 minuter in i spelningen då den tuggande basgången i “Just Like You” mullrar igång och börjar skicka passningar till gamla Birthday Party-influenser som man trodde gått i graven redan för 30 år sedan. Det är som att en livs levande Nick the Stripper tycks ha återuppstått i Nacka, reinkarnerad i Sebastian Murphys vältatuerade gestalt. Efter att de båda refrängerna har avhandlats med bravur mynnar låten ut i ett “fucked up society”-manifest till finkänsliga utblåsningar från den ständigt påtagliga saxofonen, perfektion med andra ord.

Några låtar senare är det dags för den becksvarta satir-singeln “Sports” som varit på allas läppar på sistone, vilket följaktligen förvandlar det tajta publikhavet till ett regelrätt fylleslag. Sakta börjar man inse att hipstereliten har hittat hit och självklart också ska få dansa, dricka och vråla “SPORTS” i kör vilket tyvärr tar udden av den annars maffigt monotona refrängen.

När kvällen börjar lida mot sitt lust tuggar basen igång postpunk-extasen “Shrimp Shack” som aldrig har låtit varken tyngre eller tajtare och erbjuder en extra krydda till det faktum att man står och gungar i en gammal industrilokal. Allt är disigt, rått, hårt och framför allt fruktansvärt ärligt, Viagra Boys tar liksom inga fångar när dom får chansen ställa till med en liveupplevelse utöver det vanliga.

Tiden tycks ha stått still när musiken slutligen tystnar. Vid ett skede under kvällen råkade Murphy slå bort sina sina solglasögon lite hastigt vilket nästan blev som ett avslöjande av en helt annan människa, dock så drunknade detta ögonblick snabbt i ett hav av trummattor, effekter och saxofonslingor varpå ordningen var återställd. Den mystiske vålnaden Sebastian Murphy tog en i handen när klockan slog 22 och släppte sedan riktigt aldrig taget om oss förrän han var färdig med att lära ut begreppet attityd.