Roosevelt – Young Romance

Tyska syntpoparen och producenten Marius Lauber a.k.a. Roosevelt ger ut sin andra fullängdare i och med Young Romance. Vad som serveras är en tunn och alkoholfattig drink, vacker att se på kanske, men väldigt slick och ofarlig att dricka. Ja nästan lika oskyldig som saften på ett barnkalas.  

Vet inte hur många gånger jag har lyssnat på Roosevelts Young Romance i hopp om att hitta någonting under ytan, något bakom fasaden, en dold skatt gömd bakom tapeten, kanske ett hjärta eller en själ eller åtminstone någonting av kött och blod. Men nej, de här melodiösa popballaderna är bara extremt slickade, kommersiellt medvetna och så tillrättalagda att ingenting spännande kommer ur dem över huvud taget. I mina öron är detta hissmusik, bakgrundsmusik i loungen på överklasshotellet där inga gäster ska störas i kommunikationen med sina affärsbekanta. En glänsande, tandlös och väldigt tam samling låtar som till råga på allt är för många. Tolv är de till antalet och 50 minuter tar det att lyssna igenom allihop. Alldeles för lång tid. Roosevelt sjunger som hans musik låter: tonsäkert, melodiöst, slickat, känslofattigt men samtidigt väldigt proffsigt. Frågan är bara vilka som ska lyssna till honom? Kanske de som tycker att Benjamin Ingrossos ”Dance you off”, som han framförde i Eurovision 2018, är världens bästa och mest innehållsrika låt? Inte är det syntpubliken som går loss på Kraftwerk, Front 242, Underviewer eller Yellow Magic Orchestra i alla fall. Det finns helt enkelt ingen utmaning i att lyssna på Young Romance, inget tuggmotstånd, inte ens några minnesvärda melodier, trots att samtliga låtar är melodiösa. Vid det här laget har jag serverat lika många negationer som Roosewelt har sjungit verser. Ni har fattat min inställning. Tack och hej, leverpastej!