Cabbage – Nihilistic Glamour Shots

Manchesterbandet Cabbage har via några singlar och ep:n redan gjort sig ett namn i Storbritannien, men det är först nu med Nihilistic Glamour Shots man albumdebuterar på allvar. Jag är alltid aningen tveksam när nya engelska grupper hypas hårt i hemlandet, men i det här fallet finns det faktiskt anledning att ta hypen på allvar.

Med socialistiska, politiska och humoristiska texter, med ett gäng coola sångtitlar såsom ”Molotov alcopop”, ”Postmodernist Caligula”, ”Reptiles state funeral” och Obligatory castration”, samt en mörk, postpunkig rockmusik med grymt basdriv vars uttryck spretar åt diverse håll, har Cabbage gjort en klart intressant och tilltalande debutplatta. Spretandet är i det här fallet inte alls av ondo, tvärtom, det gör att låtarna får sin egen identitet och att man inte tröttnar på plattan i första taget. Bandet har nämligen ett svärtat, skitigt sound och en attack som binder samman idéerna, riffen och refrängerna så att helheten ändå framstår som homogen. Således funkar det att blanda en Marilyn Manson-aktig industrirocklåt som ”Reptiles state funeral” med en vackert stegrande ballad som ”Subhuman 2.0” och en rak, tung rockrökare som ”Arms Of pleonexia” med sin smittsamma refräng. Lee Broadbent och Joe Martin delar på sånginsatserna och deras röster skär likt rakblad genom de fläskiga kompen. Det är inte utan att jag ibland tänker på hur Peter Murphys röst kunde göra detsamma i Bauhaus på den tiden han var ung. Två av skivans låtar har tidigare getts ut som singlar, nämligen ”Gibraltar ape” och nyss nämnda ”Arms of pleonexia”, men för övrigt innehåller den här plattan outgivet material och det är få av låtarna som inte har vad som krävs för att göra Nihilistic Glamour Shots till en genomgående lyckad skiva.