Liima – 1982

Dansk-finska Liima försöker inte återuppliva eller kopiera det tidiga 80-talets musik, trots titeln på nya albumet. 1982 handlar snarare om influenser från den tiden, om att ifrågasätta identitetskoncept, existentiella spörsmål, nostalgi, reflektion och att hela tiden se framåt. 

Liima och danska bandet Efterklang har exakt samma medlemmar, bortsett från deras finska slagverkare Tatu Rönkkö som medverkar i Liima men aldrig lirat i Efterklang. Samtliga bandmedlemmar föddes under 80-talet och just 1982 är sångaren Casper Clausens födelseår. Men de som förväntar sig ännu en 80-talsinfluerad retroplatta lär bli besvikna på 1982. Här, på bandets andra fullängdare, ekar inte mycket av den tiden, även om man emellanåt kan få lätta vibbar av Eldorado, ett dåtida radioprogram under ledning av Kjell Alinge som hade en faiblesse för mjuk, drömsk musik utan vassa kanter. På samma vis är Liimas platta soft, melankolisk, elektronisk, väl sammansatt, men inte överväldigande spännande. Jag har aldrig varit något fan av alltför slickad, sval musik och känner således inga djupare känslor inför 1982 heller. Dock har jag full förståelse för att andra, vars smak är mer åt det hållet, kommer jubla över de åtta spår (Det åttonde är ett s.k. ”gömt spår” som man lätt missar om man tar av skivan medan den långa irriterande tystnaden ljuder, och enligt min åsikt plattans absoluta höjdpunkt) som utgör det här albumet. Produktionen är nämligen väldigt välgjord. Grizzly Bears Chris Taylor har varit med på ett hörn och skivan spelades in i Mankku studios i Porvoo, Finland. Låtarna skrevs i Finland, Berlin, Istanbul och Madeira. Några av dem är okay, men som sagt, detta är ingenting jag gör frivolter av att höra precis.