Betyg - 7
7
Spretigt men imponerande debut när hårdrocksdemoner byter sida.
Jag har inte riktigt orkat uppmana entusiasm att gräva i turerna kring svenska bandet Ghost, deras ledare Papa Emeritus och de avhoppade gastarna som stämmer honom, men rykten säger i alla fall att två av dem är inblandade när nu Priest släppt sitt debutalbum. Och nog får man börja med att beundra deras mod, för så mycket längre bort från tryggheten i metalfansen blir det nog svårt att föreställa sig att de skulle landa med New Flesh.
När de för några månader sedan släppte sin debutsingel ”The Pit” var jag mycket entusiastisk. Det var hyperelektroniskt, välproducerat, egensinnigt och med rejält driv. Uppföljande ”The Cross” var väl i ärlighetens namn inte riktigt lika mycket min grej. En nog så välgjord låt men med en nästan skrämmande hög dos av syntpop. Ni vet, sån där musik som svenska band gjorde på 90-talet, när de försökte låta som engelska band gjorde på 80-talet. Associationerna bara strömmar in, takt för takt, Elegant Machinery, Lustans Lakejer, eller varför inte lite And One. Referenser som inte riktigt faller mig på läppen 2017, men det är samtidigt smått omöjligt att värja sig mot de väloljade melodislingorna även i låtar som ”Private Eye” och ”History in Black”.
Är det bara popelände då? Inte alls, Priest har fler strängar på sin sequencer. ”Vaudeville” är skivans EBM-flört, fast mycket bättre. Bra fart och, likt alla spåren, framför allt framburen av Priests otroligt stabile sångare. ”Populist” väver in lite skön 90-talstechno och är ett annat favoritspår.
”Nightmare Hotel” är skivans spännande hybrid. Syntpopsnöret kan lockas in i falsk trygghet av den inledande syntslingan, men här finns ett djup och mörker även för oss som är lagda mer åt det hållet.
Sammanfattningsvis har Priest gjort ett imponerande debutalbum och hur mycket jag än försöker värja mig mot de värre exemplen av tuggummimelodier i en del låtar så sitter de som klister i skallen efter ett par genomlyssningar. Men till nästa platta hoppas jag på lite mer av den kant och det egensinne som finns i “The Pit”, ”Vaudeville”, ”Populist” och ”Nightmare Hotel”.
PS. Jag rekommenderar även att tråla runt nätets metalsidor, det är värmande att läsa alla positiva recensioner Priest får på det hållet. De kanske börjar se ljuset, de där hårdrockarna? Om du springer på en förvirrad Ghost-fan, var snäll mot hen, de som försöker hänga med i svängarna med Priest kan nog lätt drabbas av identitetskris och behöva en liten kram på dansgolvet.