Sportsman – Neverland

Zero intervjuade Sportsman om en elektronisk resa.

Den som gör en resa har något att berätta, säger det gamla talesättet. Sportsman alias Per Magnusson gjorde en resa på ett andligt, elektroniskt respektive fysiskt plan, från Kenya, Wien och Amalfikusten till Skummeslövsstrand, Stockholm och Öland men på samma gång från ungdomen till vuxenlivet. Resan mynnade ut i den romantiska r&b-popplattan Neverland och Zero ställde några frågor.

Kan du berätta om ljudbilden och hur du arbetade fram den? Hur skriver
du musik och text? Hur funkade samarbetet med producenten Johan Cederberg och vad tillförde han? Hur kunde en arbetsdag på Öland se ut?
– Jag brukar åka till en plats där jag har lugn och ro, för att hamna i nån slags zen-mode. Gå promenader. Ta det lugnt i typ två dagar. Jag skriver musik på gitarr eller piano. Oftast dricker jag kaffe och läser en stund först. Jag älskar ord och meningar, de funkar som en språngbräda till min fantasi. Sedan tar jag låtarna till Johan. Oftast spelar jag upp en tekniskt kass demo, med massor av reverb. Men Johan gillar mina demos och för Neverland ville vi förvalta lite av den grejen. Med ljudbilden har vi utgått mycket från låtarna. När man börjar jobba med en låt handlar det om att hitta låtens värld. Johan är extremt bra på att hitta den magin. Både han och jag är extremt kräsna och har svårt att samarbeta med andra, men vi har väldigt lika smak. Samtidigt är vi bra på helt olika saker. Jag tror det är ganska unikt att hitta en sådan person, som man dessutom trivs så bra att hänga med. En arbetsdag på Öland kunde se ut såhär: vi sov ut. Åt frukost. Johan rökte en cigg. Vi gjorde en utflykt till Långe Jan. Åt långlunch. Tog en kaffe i solen. Gick upp i fyren, satt där i en halvtimme och lyssnade på havet och fåglarna. Åkte hem, fikade och lyssnade på First Aid Kit. När klockan var typ sex på kvällen började vi göra musik. Sen fortsatte vi till sent på natten, med paus för middag och vin.

Från Kenya och Tanzania till… Skummeslövsstrand. Om jag ber dig sammanfatta din upplevelse av varje plats du spelade in eller skrev på med en mening?

– Kenya: Jag hittade ett Sportsman-ciggpaket i sanden på stranden.
Florens: Doften av avgaserna, picknick i parken.
Öland: Jag sitter på altanen och gör musik, dricker kaffe ur min Per-mugg, havet är förmiddagsblått framför.
Tanzania: Jag vaknade tidigt till ljudet av en minaret och sprang i soluppgången.
Skummeslövsstrand: Vi åkte dit för att göra musik, men i stället kollade vi på Hawaii Five-0 och drack Peroni i två veckor.
Wien: Vi köpte bröd, ost och vin på en mysgata och tog morgonpromenader i Türkenschanzpark.
Ravello: Jag och min fru dricker prosecco ur plastglas på balkongen och jag önskar att livet alltid kunde vara så.
Stockholm: Jag står och tittar ut över stan från Liljeholmen där jag bor.

Albumet framstår som ett bokslut och ett steg vidare i livet. Hur känner du själv inför det?
– Det började som ett farväl till min barndom. Men under processens gång har jag insett att det snarare är ett sätt att bevara den. När jag gör ett album går jag in med inställningen att det kan vara det sista. Kanske för att sätta något på spel. Jag kan inte göra saker halvhjärtat och det här albumet har tagit tre år. Men det är värt varje sekund och jag är superstolt att jag gjort det. Så ja, ett steg vidare i livet för att jag har gjort musik av något som varit för att gå vidare och för att framtiden är öppen.

Har du redan tankar om nästa skiva? Hur följer man upp ett så brett och ambitiöst projekt?
– Först ska jag ha semester och så ska jag göra några konserter. Sedan ser jag supermycket fram emot att göra musik med min fru, hennes musik. Det är alltid intressantast att göra saker man är novis på. Så jag ska försöka hitta något som kan överraska mig själv. Jag vet inte exakt vad det är än.