Goldfrapp – Tillbaka till syntarna

Will Gregory, ena halvan av duon Goldfrapp, slog en signal till Zero Magazine för att prata lite om nya skivan Silver Eye, bandets sjunde.

Det är en skiva som bjuder på storslagna panoramabilder över ett typiskt goldfrappskt ljudlandskap samtidigt som den boxar dig i magen.  Med sin röst hittar Alison Goldfrapp ständigt nya uttryckssätt.

Silver Eye är en fascinerande skiva.

Även Will, Alison Goldfrapps parhäst, är nöjd, där han sitter i sin studio utanför Bristol.

Skivan är inspelad här och i London, som är Alisons hemstad.

– Jag brukar inte lyssna på våra skivor när vi är klara, men den här gången var jag tvungen eftersom vi skulle göra en vinylversion av albumet. Jag blev positivt överraskad! Jag gillade det! Det fungerar som en helhet, det var roligt att höra.

Silver Eye skiljer sig ganska mycket från er förra skiva, Tales of Us, som ju åtminstone upplevdes som väldigt akustisk och nedskalad. Vilken tanke hade ni med er när ni började spela in den nya skivan?

– Det är sällan lyckosamt att följa en plan, det brukar bara sluta med att man överger den. Men vi ville att Silver Eye skulle vara en reaktion på den förra skivan, som ju var lyxigare och mer akustisk. Nu ville vi ha tillbaka till syntarna, göra en mer minimalistisk och groovy, inte så atmosfärig skiva. Och så ville vi improvisera. Vi gillar att improvisera. Det finns en låt på skivan, ”Ocean”, som vi helt och hållet improviserade fram. Senare försökte vi återskapa den och spela in på nytt, men det funkade inte, så vi behöll den första versionen. Det är sådant som kan hända i stunden. Alison är väldigt spontan.

Och du själv? Du är klassiskt skolad musiker.

– Jag är klassiskt skolad, men det fanns alltid andra som var bättre på att läsa noter när jag var yngre. Så jag lärde mig att lyssna och följa efter. Jag spelar hellre med hjärtat än med ögat. Det är bra när man improviserar.

Berätta hur det kan gå till när du och Alison skapar musik tillsammans.

– Det är lättast att säga att vi båda gör allting. Alison spelar keyboard precis som jag, vi är båda involverade i alla beslut som fattas. Det är som en ständigt pågående dialog. Jag antar att det är som att skriva komik, om den andra inte skrattar så går man bara vidare till nästa idé.

Vad har varit ditt favoritverktyg på den här skivan?

– Vi försökte göra något annorlunda med Alisons röst. Jag blev förälskad i ett drömskt, nästan hypnotiskt stereochorus. Det är en sådan där effekt som överanvändes för gitarrer på 80-talet. Det var något som vi hade förbjudit i studion då vi började spela tillsammans. Men med åren blir ju smaken mer sofistikerad.

Sedan ni släppte er första skiva, Felt Mountain, för sjutton år sedan, har det hänt mycket med tekniken. Har det gjort det lättare för dig att skapa musik?

– Det har blivit lite lättare, men inte bara på grund av att vi har bättre utrustning i studion, där har det egentligen inte hänt så mycket. Men nu är det mycket lättare att spara allt vi skapar, eftersom vi har tillgång till obegränsat med minne. Det gör att vi måste bli bättre på att fatta beslut. Men vi bygger mosaik, vi är alltid väldigt medvetna om vilka ljud vi vill ha. Vi har skrämt iväg en del ljudtekniker när vi spelat in 200 kanaler.

Ni har varit ett band i snart två decennier nu. Hur har era roller förändrats under den här tiden?

– Mycket har utvecklats kring Alisons röst, den har blivit allt viktigare. Rösten är i fokus, det skapar en känsla, nästan som en atmosfär runt musiken. Men vi försöker hela tiden hitta något nytt att upptäcka.

Är det lika roligt idag som det var 1999?

– Vi har alltid roligt. Vi vet aldrig vad som kommer att hända när vi spelar tillsammans. Och vi gör det här för vår egen skull, det är en väldigt självisk sysselsättning på det sättet. När vi gjorde Supernature 2005 hade vi en del press på oss, skivan innan hade gått så bra och skivbolaget ville ha en ny skiva ganska snabbt. Den här gången fick vi all tid vi önskade. Det enda som vi behövde ta hänsyn till var vårt eget tålamod och hoppas att vi skulle orka färdigt.

Du gör många saker, du har komponerat en opera, du har din egen Will Gregory Moog Ensemble, du har uppträtt med en lång rad artister, som Spiritualized, Portishead och Peter Gabriel. Vilken musikalisk roll spelar Goldfrapp för dig i dag?

– När jag och Alison träffades var vi mitt i våra karriärer. Alison hade gjort sina egna grejer och med Tricky och så höll hon även på med konst. Jag hade gjort mina grejer, bland annat turnerat med Tears for Fears. Det var bra att vi hade hunnit göra det, det gjorde att vi visste vad vi ville göra. Det var viktigt. Det är annorlunda för unga band, det hade vi båda sett med egna ögon. Men så fort vi började spela tillsammans som Goldfrapp har det varit vår huvudsyssla. Nu har jag slutat spela med Moog Ensemble, men det är fortfarande lika viktigt att göra andra saker vid sidan om för att få nya intryck, att tillåta andra intryck komma in.

Goldfrapp kommer att göra ett antal konserter i vår och även spela på festivaler i sommar. Du har länge varit restriktiv med att spela live, på scen spelar Alison med andra musiker. Kommer du vara med den här gången?

– Det var egentligen aldrig meningen att jag skulle vara med och spela live från första början, men det blev så ändå på de första turnéerna eftersom det saknades musiker. Men jag trivs bäst bakom mixerbordet, där jag kan se till att alla ljud hamnar på rätt ställe. Jag har inget emot att stå på scenen, men att spela live handlar ju inte bara om att stå på scenen. Allt ställs åt sidan när du är på turné, ditt liv, dina relationer. Jag har sett saker dö på grund av det. Så det är därför jag inte spelar live. Dessutom är det bra att Alison och jag får en paus från varandra ett tag, det gör det roligare att sammanstråla igen sedan.

Vad blir nästa steg för Goldfrapp?

– Nu ska vi göra liveshowerna. Till hösten blir det en större turné. Och efter det, vem vet?