The Magnetic Fields – 50 Song Memoir

År 1999 bestämde sig sångaren, musikern och låtskrivaren Stephin Merritt för att skriva 100 av de främsta kärlekssånger som någonsin har spelats in. Projektet blev dock för stort, och Merritt kände sig till slut tvungen att krympa ner antalet till 69 låtar. Resultatet blev det mytomspunna albumet 69 Love Songs, som Merritt släppte tillsammans med sitt band The Magnetic Fields. Stephin Merritts senaste jätteprojekt, som han fortfarande producerar i sällskap med The Magnetic Fields, är av ett något annorlunda slag. Lagom till sin egen femtioårsdag släpper denna mångsidiga musikartist ett nytt album med 50 spår – ett för vardera år han har levat.

The Magnetic Fields har alltså redan tidigare gjort sig kända för sina temaalbum. Efter de 69 kärlekssångerna har bandet även producerat den jag-fixerade plattan i, vars samtliga låttitlar börjar på bokstaven i. Olikt sitt tidiga jätteprojekt 69 Love Songs, som Merritt själv anser detta senaste album utgöra ett senkommet “svar” på, laddar han dock 50 Song Memoir med en mycket större andel självbiografiskt material än någonsin tidigare. Resultatet är en musikhistoria om sångaren själv som människa, artist och hopplös romantiker.

Med tanke på bandets långa historia måste frågan förstås ställas hur deras musik har förändrats genom de årtionden som The Magnetic Fields har varit verksamma. De olika influenser som har påverkat deras musik är, nu som förr, mångtaliga, och tycks bara föröka sig genom åren. Flera av deras nya låtar andas fortfarande samtidigt både country, 80-tals-techno, med visst inslag av jazz, gospel, dance, (parodier på) eurodisco, musikaler och Broadway-inspirerat pianospel. En tidigare dragning åt barockpop (baroque pop) och mer historiska inspirationskällor tycks dock, vilket utvecklingen av bandets musik under hela 2000-talet redan har visat, ha tonat ner sig ytterligare i och med detta senaste skivsläpp. Merritt beskriver dock själv den stil som har präglat hela The Magnetic Fields karriär likt en “rickety old-fashioned futurism”, som han även jämför med steampunk. Bland sina inspirationskällor nämner Merritt dessutom så skilda artister och grupper som ABBA och Stereolabs platta Emperor Tomato Ketchup.

Vid sidan av Stephin Merritt har The Magnetic Fields sedan starten även bestått av medlemmarna Sam Davol, Claudia Gonson, John Woo och Shirley Simms, som dock alla spelar en mer tillbakadragen roll i bandet än dess uppenbara frontfigur. Även om Merritt trots allt inte står ensam på scen spelar han dock många av de olika instrumenten själv. Vid sidan av sitt rosa, elektriska piano kan han även hantera allt från ocarina och mandolin till såg och harpa. Tack vare denna breda repertoar har The Magnetic Fields musik alltid varit mångsidig och varierad.

Sedan starten har dock ensemblen vuxit, och The Magnetic Fields består nu även av Thomas Bartlett, Daniel Handler, Christopher Ewen, Johny Blood, Pinky Weitzman, Randy Walker, Anthony Kaczynski, Brad Gordon och Otto Handler. Det är alltså en ännu större skara musiker som på olika sätt bidrar till att skapa en rik sammansättning av musikaliska komponenter på detta nya album. Utbudet är därför ännu mycket mer varierat och nyansrikt än i bandets barndom, på gränsen till extremt omfångsrikt.

Vissa återkommande teman har dock färgat hela Merritts karriär som låtskrivare. Här spelar olycklig kärlek en särskilt viktig roll, ofta gestaltad med hjälp av traditionella motiv som valser under fullmånen till dofterna av en eller annan petunia. Som Daniel Handler dock nämner i en intervju med Stephin Merritt har antalet så kallade mån-låtar (musikstycken som badar i ett romantiskt månsken) minskat drastiskt med åren. Tack vare de återkommande självbiografiska referenserna och den nära anknytningen till populärkulturella företeelser etablerar också de nuvarande låttexterna en mer vardagsnära förankring, trots de högtflygande romantiska drömsekvenserna, som också fortfarande till viss del kommer till uttryck i musiken.

Jämsides med det metaforiska bildspråket får alltså mer konkreta referenser till olika inslag i amerikansk folkkultur också rum. Inte sällan lämnar Merritt sporadiska vinkningar till exempel gamla musikalfilmer och sångare som The Bing i sina låttexter. Hans musik färgas också starkt av en nära bekantskap med New Yorks uteliv, bland dragshower, nattklubbar och gaybarer, och resultatet har ofta landat i ett problematiskt, men samtidigt ganska självförhärligande, förhållande till alkohol, halvsjaskiga danshak och sömnlösa nätter.

Trots att Merritt är mycket ordningsam och välstrukturerad i sitt arbete är han samtidigt inte rädd för att experimentera med oljud och arytmik i sina kreationer. Detta speciella stildrag bidrar till förmågan att kunna ge uttryck för många olika sorters stämningar i hans låtar. Till exempel låter det sjunde spåret på den första skivan, med titeln “Eye Contact”, både misstämt och tilltrasslat, men samtidigt suggestivt, på ett sätt som efterliknar det tradiga gnisslet i den gamla låten “Zebra” från 69 Love Songs. Låten ”The Blizzard of ’78” på skiva två är ett annat mycket vackert exempel på samma metod av att skapa dissonanser i ljudsammansättning, om än med en riktigt skränig och smutsig ljudkvalitet. Den sammansatta ljudbilden i 50 Song Memoir antar på så sätt ett lika mångfasetterad, varierad och omfångsrik karaktär som det känslokomplex det ger uttryck åt. 50 Song Memoir påminner därför om flera av artisten Ariel Pinks mångsidiga album, för att nämna en annan färgstark jämförelsepunkt på indiepop-scenen.

Merritt sticker även, liksom Ariel Pink, in gott om referenser till kända personer, filmer och musik från förr – I Merritts fall t.ex. till Allen Ginsberg och The Wizard of Oz. På ett liknande sätt skapar The Magnetic Fields även liknande stämningar i de olika låtarna som de aktuella årtalen och namngivna personligheterna anspelar på. Detta stilgrepp i låtkompositionen ökar nostalgifaktorn i musiken och formar albumet till en riktigt historisk expose. Merritt har till och med smugit in samplingar från autentiska inspelningar på kassettband från sin uppväxttid i några av låtarna, till exempel från ett tillfälle i sin ungdom då han leker med en synthesizer i sitt hem. Merritt påstår dock själv att de olika låtarna inte har formgivits för att “låta som” musiken gjorde under den porträtterade tiden, men denna kommentar behöver förmodligen tas med en nypa salt. Hans 80-tal gör sig till exempel alltför påtagligt syntigt för att detta påstående ska kunna tas på allvar.

Till detta album har också ett större fokus lagts vid existentiella frågor, vilket förmodligen går att härleda till den aktuella åldersförflyttningen som låtskrivaren genomgår. Ett sökande efter rötter präglar en stor del av den första skivan, som till följd har antagit en försiktigt fundersam karaktär. Men det finns också något nostalgiskt sockersött och trallvänligt däri. Över huvud taget är det en lyckligare 50-åring vi möter i detta album än den deprimerade Merritt vi kanske känner igen från 90-talet. Särskilt medryckande är spår 3 med titeln “A Cat Called Dionysus”. “Tonårsperioden” får däremot ett mer bullersamt och upphetsat uttryck, men något annat hade ju bara varit märkligt.

Liksom Merritt själv skriver om sitt album antar musiken ett mognare och mer ledsamt uttryck ju “äldre” den blir. Efter 30 blir tonen mer påtagligt sorgsen, för att inte säga melankolisk, men också mer drömskt ljuvlig och ömsint. Skiva tre rör sig dock dessförinnan in i ett psykedeliskt drömtillstånd, och antar stundvis ett lynnigt sinnelag, passande den röriga ungdomstid som låtarna gestaltar. Den musikaliska variationen befinner sig på så sätt ständigt i samklang med en mer övergripande livsberättelse under utveckling i bakgrunden av musiken. Tyvärr anser jag dock att kvaliteten på musiken inte är lika hög på de sista två skivorna som de första tre. En höjdpunkt är det första spåret på just skiva tre, med titeln “How I Failed Ethics”.

På det stora hela infriar dock albumet alla mina förväntningar på The Magnetic Fields nya skiva. Trots vissa höjdpunkter vad gäller enskilda låtar, som The Magnetic Fields har levererat under hela 2000-talet, bleknar faktiskt de senaste skivsläppen i jämförelse med 50 Song Memoir. Detta jätteprojekt utgör till och med, vågar jag påstå, det bästa The Magnetic Fields har levererat sedan 90-talet, trots att albumet tappar något i framförandet mot slutet av sin “levnadstid”.

Istället för ett enkelt häfte följer en hel liten bok med den fysiska utgåvan av plattan. Denna lilla bok, som utöver de handskrivna låttexterna och anteckningarna från den skrivande stunden även innehåller en lång intervju med Stephin Merritt, tillsammans med annat biografiskt (foto)material, är en trevlig överraskning för hängivna fans.