Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Vad spelar det för roll vad vi journalister tycker om Depeche Modes nya skiva. Zero hoppade över att ge det nya albumet 10 av 10 för att göra fansen och skivbolaget glada. Istället lät vi tre inbitna fans recensera skivan. Så här blev resultatet…
Artist: Depeche Mode
Titel: Spirit
Skivbolag: Mute Records
Martin Sernestrand
Betyg 4 av 10
Häromdagen stod jag på Bengans vid Stigbergstorget i Göteborg och fingrade på nya singeln “Where’s the Revolution”. Av någon anledning var jag för första gången i mitt liv osäker på om jag skulle köpa en ny singel eller inte med mitt favoritband.
Det var något som tog emot. ”Varför skall jag köpa en singel med fem remixar av en låt jag inte ens gillar speciellt mycket?”, tänkte jag. Men så köpte jag den ändå, av någon outgrundlig anledning, förmodligen av något så fånigt som lojalitet. Så läckte då skivan Spirit, Depeche Modes fjortonde studioalbum, på först YouTube och sen Bandcamp, och i dag släpps den också fysiskt i butik. Hur låter då skivan? Ja, Spirit är en naturlig fortsättning på Delta Machine och om man väljer att blunda för att Depeche Mode aldrig någonsin kommer att bli lika bra eller låta likadant som de gjorde på 80- och 90-talet så är väl dessa tolv låtar okej. Men jag kan inte sluta känna att jag inte hade brytt mig för fem öre om den här skivan om de inte hade varit Dave Gahan, Martin Gore eller Andy Fletcher som hade medverkat. Tyvärr är det den dystra sanningen. Kanske växer skivan efter några 10-talet, eller så, lyssningar, men just nu är “Going Backwards”, “Cover Me”, “So Much Love” och “Poorman” de enda låtarna som sticker ut. Många intressanta ljud och idéer, men majoriteten av låtarna faller tyvärr ganska platt tycker jag. Fast med det sagt kommer jag med allra största säkerhet ändå köpa alla tre fysiska format av skivan på vägen hem i dag när jag stannar till på Bengans vid Stigbergstorget i Göteborg.
Evelina Gustavsson
Betyg 9 av 10
Mörkare, skitigare och stillsam men med en härlig ljudbild som får tankarna att sväva mot Kraftverk det är känslorna jag får när Spirit spelas upp första gången.
Albumet är ljusår ifrån Delta Machine och det märks att Dave har fått mer utrymme vilket ger Spirit en boost. ”Where’s the Revolution”, ”Poison Heart”, ”So Much Love” och ”No More (This is the Last Time) tillhör mina personliga favoriter från skivan. Men balladerna Martin Gore sjunger har jag ärligt talat lite svårt för, de blir inte bättre hur mycket än herr Gore än smärtar för framtiden och sin nyfödda dotter. Jag är helt säker att alla låtar utom ”Eternal” kommer att fastna i hjärtat tills de spelar på Friends Arena den 5 maj.
Rob Van Gus
Betyg 5 av 10
Då var den här, den nya plattan från Depeche Mode. Den har marknadsförts rätt massivt, främst genom lanseringen av bandets världsturné som tar avstamp i Sverige i maj, men även genom första singeln ”Where’s The Revolution” med tillhörande video av bandets ständige följeslagare och hovfotograf Anton Corbijn, och diverse andra event som USA-intervjun i förra veckan och inledande presentationen i Milano.
Låt oss en gång för alla slå fast det som få fans vill kännas vid: Depeche Mode är den elektroniska scenens Rolling Stones och Dave Gahan är den elektroniska scenens Mick Jagger. Och precis som Rolling Stones har Depeche Mode största delen av sin framtid bakom sig.. Inget konstigt i det! Det är trots allt 36 (!!) år sedan man släppte sitt debutalbum Speak & Spell och det var ett rätt bra tag sen nu som bandet ansågs som nyskapande. Från debutens naiva pojkrumssynthpop har det varit en lång resa med många toppar men också djupa dalar på vägen till dagens kraftigt bluesinspirerade och politiska elektronica.
Spirit, som är bandets fjortonde fullängdare undantaget live-skivor och diverse samlingsskivor, plockar upp tråden där förra plattan Delta Machine slutade. Den elektroniska ljudbilden är kvar men ljudlandskapet är inte lika kargt som föregångaren utan mer polerat, kanterna är inte lika vassa och ljuden omges av en väl avvägd mängd reverb vilket gör soundet mjukare och mer behagligt att lyssna på utan att för den skull bli tråkigt. Enda tveksamma inslaget i produktionen är den distade sången. Produktionen löper som en röd tråd igenom hela albumet, precis som var fallet med Sounds Of The Universe från 2009 (en skiva som är något bättre än sitt rykte och hänger ihop väl, dock med en enda låt som sticker ut från den annars musikaliskt jämngrå smeten – singeln ”Wrong”).
Spirit är på det hela taget snyggt gjord, men ack så ointressant rent musikaliskt sett. Var är låtarna med stort “L”? Var finns harmonierna? På Spirit finns ingen ”Wrong”, det närmaste du kommer är singeln ”Where’s The Revolution” och den känns ju inte så… revolutionerande… Här finns inga rena upptempolåtar, möjligen undantaget aviga ”So Much Love”. Bluesinfluenserna är genomgående närvarande, precis som de var på Playing The Angel från 2005. Men där Playing The Angel lyckades studsa tillbaka från den ack så ojämna Exciter från 2001 och leverera flera starka låtar, faller Spirit platt och obarmhärtigt hårt till marken. Visst finns här en och annan snygg passage, som t ex de funkiga electrobeatsen i låtarna ”Scum” och ”You Move”, de snygga retrodoftande stråkmaskinsstråkarna i ”Scum” samt introt till ”Poorman”, Spirits motsvarighet till “John The Revelator” på Playing The Angel. Nämnda intro låter – undantaget de vokala inslagen – väldigt mycket Yazoo. Och då slår det mig att Depeche Mode har vandrat en väldigt lång väg för att komma fram till det Yazoo redan gjorde 1982, dvs bluesinfluerad elektropop… Visserligen arrangemangsmässigt sett väsentligt närmare traditionell blues än det Yazoo gjorde, men fjärran från den melodiösa och kraftfulla uttrycksfullhet som Yazoo levererade under sin korta karriär.
När man har lyssnat igenom ett album ett flertal gånger och inte en enda låt sätter sig så väcker det frågor. I det här fallet är det befogat att resa frågan om detta var Depeche Modes sista album.. Och på tal om Spirits likheter med Sounds Of The Universe… Förutom jämnheten i produktionen och avsaknaden av hits, så har Spirits omtvistade omslag samma grå färg i sig som omslaget till Sounds Of The Universe. Jämngrått var ordet…
Bästa låtar enligt Rob: ”Where’s The Revolution” och ”Poison Heart”
Har ni inte fått nog av Depeche Mode nu, så sänder Zero ikväll live via Facebook med anledning av dagens skivsläpp. Vi snackar bara Depeche Mode och gästas av konsert och klubbarrangören Henrik Wittgren och Martin Sernestrand författare av boken “Depeche Mode i Sverige” .
När: 20:00 Var: www.facebook.com/zeromagazine
