A Projection – Framework

 

Att inte jämföra A Projection med Joy Division och Siouxie & The Banshees vore närmast tjänstefel. Det är som en mix av dessa klassiska, mörka 70/80-tals band A Projection låter på Framework, och det låter riktigt bra.

A Projection startades i Stockholm 2013. Två år senare skivdebuterade gruppen med albumet Exit, och Framework med sitt svarta konvolut, är uppföljaren till debuten. Konvolutet är inte det enda mörka med den här skivan. Låtarna, framförandet, texterna och albumets atmosfär är inte direkt bländande som solsken heller. A Projections musik påminner mig om alla sena, druckna nätter i ett regnigt, asfalterat Stockholm under tidigt 80-tal, den påminner om ändlösa nätter i depprockens dåtida, ledande klubb Ritz, vars ingång låg nedanför trappan till Medborgarplatsen, och den påminner om alla spännande band man upptäckte via fanzines, gratis spelningar utomhus, London-resor, och nu mer stängda skivaffärer. A Projection är således en retroakt. De skapar inget nytt, låter inte 2017 för fem öre, och det är ett lätt band att placera i ett fack. A Projection är snarare traditionsbärare än nyskapande och experimentella konstnärer, men de gör det väldigt bra, låter väldigt intensiva, skriver tilltalande låtar och kan säkert vara en ingång för yngre lyssnare till de klassiska band inom genren som de är skyldiga allt. Linus Högstadius svepande, melodiösa syntar lägger sig som vindpinad dimma över Amos Pagins elektriska gitarrtoner som skär likt rakblad genom nattmörkret, medan Jesper Lönns trummor och Mattias Ruejas Jonsons 80-talsbas frenetiskt pumpar fram de så viktiga grunderna. Isak Eriksson låter ibland skrämmande lik Ian Curtis när han sjunger, men jag tror inte att han härmar honom medvetet. I vilket fall som helst är detta postpunk med kvalitéer du inte bör missa.