The Move – Magnetic Waves Of Sound: The Best Of The Move

The Move delade scen med Pink Floyd, Tomorrow, Soft Machine och Hendrix på klubbar som UFO Club 1967. De hade med “The Move” valt ett av scenens bästa och mest psykedeliska bandnamn. De lät de überhippa psykedeliska fanbärarna i Hapshash and the Coloured Coat formge omslaget till sin debutplatta. De umgicks med typ Lennon och Barrett och lät sig ekiperas av modeskaparna på Granny Takes A Trip. De experimenterade vidlyftigt med LSD, så pass att basisten, Ace Kefford, tidigt blev en av rörelsens så kallade acid casualties. The Move levde med andra ord totalt psykedeliskt… synd bara att detta, dessa miljöer, dessa lysergiska erfarenheter och alla dessa kollegors egensinnighet inte på något sätt smittat av sig och satt sin prägel på The Moves musik. The Move – det psykedeliska Englands absolut minst psykedeliska band.

Låter jag bitter? Nej inte alls, för The Move gör ändå stundtals bra popmusik – lite som engelska varianter av Körbergs “Judy Min Vän” körda genom ett Michael B. Tretowskt mixerbord. Irriterad blir man dock när man tänker tillbaka på när man som tonåring i referensböcker och fanzines började leta efter “riktig” psykedelia och tipsades om The Move. Från Bengans kom man sedan hem med vad man trodde sig vara något av samma kaliber som en “Satanic Majesties” eller en “Magical Mystery” men som visade sig vara lika klent “straight” som Hep Stars. Med andra ord – älskar du exempelvis “Satanic Majesties” och “Court Of the Crimson King” (The Move försökte nämligen sedermera bli så kallat progressiva) så akta dig ordentligt för The Move vilkas alster tillsammans med två nyss nämnda titlar ofta figurerar på listor som säger sig lista typ “50 essential British psychedelic and progressive albums”. Tycker du däremot att Jumper är bättre svensk indiepop än Kent och att Fancys “Slice Me Nice” bättre än Depeches “See You” exemplifierar en schysst synthpopshit, ja då kanske The Move är något för dig? The Move är som ofrustrerad punk, som nykter pubrock, som ohatisk black metal, som rökfri stoner, men för all del inte dåligt.

En stooor eloge dock till skivbolaget, Cherry Red/Esoteric Recordings, som mot alla vindar 2017 väljer att ge ut sådana här fullpackade och informativa underbara CD-utgåvor.