Jon Lord – Before I Forget (Expanded Edition)

Deep Purple-organisten Jon Lords soloalbum från 1982 återutges på Purple Records.

Under sin tid i Deep Purple gjorde sig Hammondmästaren Jon Lord känd för gränsöverskridande projekt där gruppen bland annat tillsammans med en symfoniorkester framförde nyskriven klassisk musik av Lord själv i Albert Hall.

1982 var Jon Lord medlem i David Coverdales Whitesnake, och på Before I Forget drog han ihop ett antal kollegor som Bernie Marsden och Neil Murray från Whitesnake på gitarr respektive bas, samt trummisarna Ian Paice (Deep Purple, Whitesnake) och Cozy Powell (Rainbow, Whitesnake) med flera, för att spela in en gubbig men ambitiös platta av den typen som det blir när ett gäng lätt övermogna rockare får göra det de själva vill utan att behöva ta hänsyn till att kidsen vill ha metal (för den här historien tilldrar sig som sagt år 1982).

”Tender Babes” är typisk för upplägget: ett keyboard-intro som åtminstone för mitt otränade öra låter elisabetanskt innan ett rock-komp i någon udda taktart kickar in. Men det finns även putsade och polerade arenarocklåtar, till exempel ”Hollywood Rock And Roll”, som utan vidare hade kunnat spelas mellan Steely Dan och Hall & Oates i radio. På Before I Forget är gränserna mellan funk, jazz, blues, medeltida musik och ”yacht rock” utsuddade.

”Bach Onto This” börjar med Den Där dramatiska kyrkorgelslingan som alla känner igen men kanske utan att kunna placera den, och sedan… Ja, vid det här laget har du redan räknat ut att Jons polare går loss i lite sofistikerad musikermusik i någon besvärlig rytm. Tre minuter in i det åtta minuter långa spåret har de församlade virtuoserna slirat över i en drivig rocksektion som formligen kräver att det körs sportbil i otillåten hastighet. Och så fort man hunnit tänka den tanken, har de redan kastat om igen med ett par Bachsekvenser ovanpå några taktbyten. Och så håller det på.

Bland bonusspåren finner vi bland annat ett arrangemang av Ravels pavane som förstås inte ska förväxlas med Brian Augers version av Faurés pavane i den oväntat tätbefolkade subkulturen ”fransk 1800-talskompositör skriver musik för en typ av processionsdans från 1500-talet som sedan tolkas om till jazzrock av en långhårig engelsk Hammondspecialist från sent 1960-tal”.

Before I Forget är en väldigt ambitiös skiva som kanske kroknar lite under sin egen tyngd. Vissa instrumentalpassager är geniala, men ibland halkar bandet snett. Och en del av låtskrivandet blir för slätstruket för de riktigt höga betygen.