Run Liberty Run – We Are

Run Liberty Run kommer från Karlsruhe i Tyskland, ser ut som ett pojkband, låter som en emo-version av Takida och blev kända via tyska X-factor för ett par år sedan. Vi har hört det – och glömt bort det – förut, och jag vet inte riktigt vilka som går igång på en platta som We Are. Jag gör det i alla fall inte.

We Are är en av dessa skivor som man direkt känner att den är skapad av kommersiella skäl. En ljudkuliss för själlösa radiostationer som vill framstå som moderna. Bandets tandlösa mix av ”hårdrocksgitarrer”, syntpop och emo-melodier stör nog ingen direkt, och givetvis finns det en publik för den här musiken någonstans där ute, men vilka den publiken innefattar blir jag inte riktigt klok på. Själv blir jag bara uttråkad av att lyssna på We Are. Plattan ger mig absolut ingenting. Därmed inte sagt att detta är dåligt utfört. Det är bara meningslöst. Att singelspåret ”Bengal fires” valts ut av en stor tysk tv-kanal för att spelas i alla reklaminslag inför fotbolls-EM säger väl det mesta. Den låten avslutar f.ö. plattan, har en tradig hå-hå-håå-refräng och är som bäst när den är slut. Allt som allt innehåller albumet tio designade spår, sångaren sjunger rent och trevligt i alla, duktigt och korrekt, man har vinnlagt sig om att varje refräng ska vara lättuggad och enkel att ta till sig, och det hela översvämmar av lätt sorgsna uttryck som aldrig känns som att de kommer från hjärtat. Detta är som snabbmat från någon hamburgerkedja där allting som går att fritera friteras till max och sedan dränks i dressing. Käket är utan identitet, utan fantasi, samtliga rätter smakar likadant, och inga kryddor finns att tillgå. Om inte ”Rain” redan blivit en hit någonstans så tippar jag att den blir det, och så mycket mer har jag egentligen inte att tillägga om denna trista anrättning.